-
Motivationstom men Medveten
Hej hej,
Jag tror jag borde börja ha en sparbössa där jag måste lägga in en hundralapp för varje gång jag sagt; ”nu ska jag bli bättre på att skriva oftare”, följt av ungefär två eller fler månaders tystnad. Men, nu är jag tillbaka! Eller ja, i alla fall för detta inlägg. Det första för 2026!
Vi är nu en månad in på året och jag skulle säga att jag ändå känner mig rätt så neutral, även om världsläget just nu skrämmer mig. Nyheterna är hemska, varje dag upplevs värre än den innan, men när har nyheterna inte varit deprimerande? Det är klart att man blir mörkrädd. Jag läste en artikel häromdagen att de unga lutar till som starkast till höger, särskilt bland unga män där siffran låg på 52 procent som identifierar sig som höger, medan den bland kvinnor låg på 31 procent (SOM-institutet). Det som var som mest skrämmande dock var det faktum att när de frågade unga männen kring deras uppfattningar kring att stärka hbtq-personers rättigheter 2020 var det 50 procent som tyckte det var bra (en siffra som redan är löjlig), jämfört med idag då samma siffra slutade i 21 procent. Nu ska man inte blint lita på DN heller, vi vet inte hur många de frågat eller om de befunnit sig på samma plats när de gjort undersökningen men det faktum att ett parti som gång på gång bevisat sig vara högerextremistiska, homofobiska, islamofobiska, kvinnoförtryckande är fortsatt det tredje största partiet i Sverige är för mig skrämmande.
Man motiverar höger-ökningen med att vi lever i en värld av krig i närområde, ökade klyftor i samhället osv. och att höger-politiken där pekar ut enkla lösningar som lockar de unga. Jag tycker bara detta visar på hur själviska vi blivit som samhälle. S politiken lockar inte unga för det handlar ju om sjukhusköer, pension och integrering, allt som handlar om planer för en mer stabil framtid för våra barn eller barnbarn. Det lockar inte, för varför skulle unga (särskilt unga män) bry sig kring det som inte kommer gynna de om ett år? Det här är som hela Ozempic-trenden som under 2025 sprängdes som en raket upp i luften av popularitet. Det handlar inte längre om att göra en hälsosam, långsiktig viktnedgång utan du ska kunna se resultatet bara inom ett par veckor. Vi har blivit stressade, lata och egocentriska som samhälle. Allt ska levereras här och nu. Expressleverans ska vara standard och har du inte dina varor inom 2 arbetsdagar ska du ha kompensering. Behöver du vänta längre än tio minuter kö på nöjesparken ska du bombardera de med dåliga recensioner. Om du inte fått 100 likes på ett inlägg in ett par minuter efter utlägg så kan du lika gärna ta bort den. Direkta nyhetsuppdateringar med faktafel är viktigare än en artikel som gjort ordentlig research men publiceras en vecka senare. Har vi problem med att unga begår brott? Släng in alla barn i fängelse så har de ingen möjlighet att begå brott. Har vi problem med migration och att för många ”förlitar sig på bidrag”, höj lönekravet så att det är på en så pass orimlig nivå att inte ens den genomsnittliga svensken hade klarat sig. Kortsiktiga lösningar som visar snabba resultat, men hur kommer det se ut om 10 år? Hur kommer det bli när de där barnen kommer ut som vuxna utan någon som helst kompetens eller kunskap om hur samhället och sociala sammanhang fungerar? Hur kommer det se ut när folk går utan vård för att de måste välja mellan att betala hyran eller betala för en läkarundersökning? Tandläkarbesök bland unga har sjunkit med närmare 60 procent sedan höger-blocken röstade igenom att 20 till 23 åringar inte längre har gratis tandvård. Den starkaste åsikten har varit: ”Jag har viktigare saker att lägga pengar på.” varpå många Facebook kommentarer från äldre har lydit: ”men sluta lägg pengar på skit då så har du råd.”. En vanlig undersökning hos Frisktandvården undan tandvårdsbidrag kostar 1100 kronor, vill du ha borttagning av tandsten så får du lägga på nästan 400 kronor. Säg sedan att det visar sig att du (precis som jag) behöver en bettskena, ja då får du lägga till 1135 kronor för det. Har du så pass allvarligt att du skulle behöva ta bort en tand av någon anledning, då är det ytterligare 1625 kronor. Nu är detta så klart dramatiserade scenarion, men endast ett besök kan kosta en ungdom över 2500 kronor. Pengar så många ungdomar inte har över någon månad på året.
Vem säger att det kommer stanna med att sänka åldern för gratis sjukvård? Vad stoppar de från att öka kostnaden på sjukhusbesök, göra äldrevården dyrare? Bara i oktober så berättade Moderaterna att de vill sänka skatten för höginkomsttagare, samtidigt som man höjer skatten för folk med A-kassa. Ta från de fattiga och ge till de rika, det var väll det Robin Hood sa? Jag är så glad att jag betalar en hög skatt. Jag bidrar till barns gratis skollunch. Jag bidrar till att Henrik, 54 år, som får en hjärtinfarkt får åka ambulans till sjukhuset utan att behöva skuldsätta sig. Jag hjälper Melika, 30 år, våga satsa på ett karriärbyte och gå tillbaka till plugget för att omskola sig gratis. Jag hjälper våra hemlösa komma tillbaka på sina ben med diverse bidrag. Jag bidrar till ett bättre samhälle för oss alla, inte bara de jag tror kan lyckas. Alla system har brister, alltid kommer det finnas någon eller några som utnyttjar ett system. Som hittar ”loopholes” och får resten att se dumma i huvudet ut. Men snälla, borde vi inte alla kunna hålla med om att det är bättre för alla människor att ha lika rättigheter och samma möjligheter som dig och mig? Man ska våga byta karriär utan att känna sig som en hamster i ett hjul. Man ska kunna åka till akuten även om man bara tjänar ett par hundralappar i månaden för nödvändig sjukvård utan skuld. Man ska kunna åka till skolan och åka hem med en mätt mage även om ens mamma bara har råd med havregryn.
Nu har jag gått på en väldig monolog kring hur hemsk världen är. Detta är verkligen inte fallet. Det finns enormt många bra och kloka människor i världen. Man har nyligen hittat att en gen-modifierande teknik på vita blodceller lyckas bota tidigare obotliga blodcancerformer (Blood Cancer UK). EU har nu för första gången någonsin genererat mer el än fossila bränslen 2025. Australien har stoppat användningen av sociala medier bland barn under 16 år, vilket även har inspirerat Storbritannien till att konsultera ett beslut att göra densamma. Detta för att gynna mentala hälsan, koncentrationsförmågan och mycket mer bland barn och unga. Världen, hur hemsk den än verkar, gör ändå rätt så mycket bra. Vi har människor som varje dag kämpar för att nästa dag ska vara bättre än den innan.
Wow! Sicken politik-spya som bara kom ur mig där. Jag visste inte att jag skulle bli så passionerad kring detta, men det verkar ju som att jag hållit det inne alldeles för länge. Är du nyfiken på hur det går med journalistik-utbildningen efter denna inte alls politiskt riktade text? Jag är nu klar med första året av journalistik! Det har varit hektiskt och non-stop men jag känner mig bara mer övertygad än någonsin att jag är på precis den utbildning jag vill vara på. Ljud känns som det absolut mest lockande medieformatet men jag tror också jag skulle gilla grävande uppdrag. Sådana där artiklar som får hakor att falla i backen, och arga kommentarer att skrivas. Jag vill väcka känslor med mitt arbete, jag vill väcka debatt. Kanske ska jag bli krönikör?
Vi har nu börjat på Medieteknik B som kursen heter. Den är i princip endast praktiskt lagd där vi ska lära oss mycket mer om digitala verktyg som animering, illustrationer, live-rapportering och mycket mer. Jag har just lånat den kurslitteratur vi kommer behöva för veckan och jag kan inte säga att jag är så pass taggad på att sätta mig och läsa den. Jag tror att eftersom våra tidigare studier har varit så pass hektiska och vi aldrig riktigt fått en andningspaus så är min motivationsnivå på absolut noll-nivå. Jag gör såklart fortfarande det som krävs av mig, men inte alls med den ambition som jag kanske annars hade haft. Istället för att en uppgift ska vara fantastisk kanske det räcker med ”good enough”? Även om motivationen slackar så är jag lite nyfiken och exalterad på vad terminen väntar mig. Är jag duktig så kanske jag dessutom ser till att uppdatera dig på vägen, så du får följa mig denna kurs.
Nu är nog dina ögon lika trötta som mina fingrar. Jag hoppas ge dig en uppdatering om inte allt för långt tid, och då har motivationen förhoppningsvis gått upp.
Tills nästa gång,
Din käraste
My Tilde
-
Högsta Växeln och Motorstopp
Hej hej,
Wow. Det känns nästan lite overkligt att skriva till dig efter ett sådant här långt uppehåll… Vad har du haft för dig?
För ett par månader skrev jag ett inlägg gällande att jag var lite oroad kring hur högt tempo denna termin skulle leverera, och banne mig vad rätt jag hade i att stressa kring det. Denna termin har verkligen varit non-stop leverans av press och förväntan. Inte en enda dags återhämtning känns det som vi fått chansen till.
Senaste månaderna känns det som att vi har snittat i en inlämning per vecka, och varje inlämning ska behålla samma höga nivå av kvalité som den innan. Jag har nog aldrig sovit så gott och ändå känt mig så absolut utmattad och dränerad som jag gör just nu. Däremot är det kanske inte bara plugget, jag fick höra att vi haft 0% (eller liknande) solljus senaste två veckorna. Varje dag har det varit skitväder av moln och regn. Inte är det så konstigt att man aldrig känner att man får fylla på med energi igen, när inte ens självaste solen orkar ta sig fram.
De senaste månaderna har såklart inte bara varit negativitet och självömkan, mycket gott har även kommit från denna tid. Jag har hittat några nya vänner! Jag vet inte hur du finner det, men jag har länge tyckt att det är oerhört svårt att hitta vänner i vuxen ålder. Jag känner aldrig att folk vill lära känna en på djupet utan många konversationer man har är ytliga och hålls endast utav artighet. Men under dessa senaste par veckor har jag träffat två människor som är så alldeles underbara. De har fått mig att verkligen vilja komma tillbaka till skolan. Det har blivit mer än bara plugg. Jag känner mig sedd, hörd, och det känns som att de verkligen vill spendera tid med mig. Det är verkligen något jag behövde men inte vågade leta mig till så det känns lite som att det var ödet att vi skulle finna varandra.
Nu håller vi på med radiokurs i full rulle. Vi började kursen förra veckan men redan imorgon ska vi gå igenom vår andra uppgift, och sedan rör vi oss mot slutuppgiften som är ett 7-9 minuter långt reportage. Jag tror att det kommer bli väldigt roligt men jag är också lite oroad över hur jag och min kursare ska lyckas bevara intresset av lyssnare i över 4 minuter… Det kanske klarnar upp sig när vi väl börjar samla in material för att kunna klippa ihop något.
Jag hoppas bli bättre på att uppdatera mig om min färd men med det schema vi just nu har som aldrig verkar ta slut kan det bli kämpigt, men jag lovar att jag ska försöka mitt bästa.
Tills nästa gång,
Din käraste,My Tilde
-
Åter Till Livet
Hej hej,
Ja… Hur ska man börja detta inlägg? Gårdagen var en klart märklig dag. Jag lyckades tillslut somna om någon timme där på soffan när polisen dragit sig undan och solen äntligen hade gått upp. Jag vaknade först av att pappa begav sig till jobbet som om det vore vilken annan dag som helst. Men det är väl det man ska göra i krissituationer, bedriva samhället till den normalnivå som går? För mig, så var det inte lika lätt att återgå till livet som om det var en vanlig tisdag. Först låg jag bara kvar på soffan och bevakade nyheterna efter uppdateringar på situationer. Man gick lite fram och tillbaka till vardagsrumsfönstret för att se vad som skedde på gatan utanför, och om något nytt dykt upp. Egentligen skulle jag ha varit på en föreläsning vid 10, men jag kunde inte samla modet att ta mig dit efter min sömnlösa natt. Jag sa till mig själv att det var okej att missa en föreläsning, och att jag kan gå på den som börjar 13 istället. Jag hade tänkt ta mig kommunalt, men visste också att jag ville prata med krisstödjare i området som satts på plats till följd av explosionen, och det var inte säkert att de skulle vara kvar när jag kom hem igen.
Jag begav mig ut mot centrum, men hittade ingen där. Jag gick förbi skolan som ligger i närheten, men hittar ingen där heller. Efter att ha strosat i 20 minuter tvekar jag på att det faktiskt finns någon krisstödjare, men tänker att jag gör ett sista försök just där smällen skett. När jag kommer dit ser jag inte någon med grön väst på sig, men jag ser tre poliser samlade som pratar med varandra. Med lite skakiga ben går jag fram till männen och ställer dumt frågan: ”Det är inte ni som agera krisstödjare va?”. De svarar såklart nej, men är ganska snabba på att fråga hur de kan hjälpa till. Jag förklarade snabbt att jag bor i grannhuset varpå de frågar hur jag mår nu… Och då spricker det. Tårarna rinner snabbt ner för mina kinder, och rösten blir allt mer okontrollerbar när jag beskriver den oro och rädsla jag känt senaste tiden. Polisen har jag lärt mig att man bara pratar med när man gjort något illa, så det här var en helt främmande situation för mig och nu står jag här och bölar framför tre av de på samma gång. Men de var inte så läskiga som jag själv trodde. Faktum är att så fort de såg mig sårbar endast blev mer stöttande, de klev ett steg närmare för att visa att de fanns där, och främst så bara lyssnade de. En sak en av poliserna sa fastnade mer än resten: ”Du ska reagera så här. Du ska vara ovan vid sådana här situationer. Det ska inte vara normalt.” Just orden: Du SKA reagera så här. Med bara ett par ord fick polisen mig verkligen att inte känna mig ensam, att det inte är något märkligt att jag reagerar så här starkt när det inte ens är min egna port som exploderat. Det hade varit mer oroade om jag faktiskt inte reagerade så här starkt. Jag kände mig fånig när jag gick upp till polisen lite blyg och frågar om hjälp, men när jag går därifrån med mitt nyapplicerade smink blött mot kinderna så känner jag mig lättare. Bara att ha få berättat att jag är rädd, att jag inte kan sova igenom nätterna. Att ha haft någon lyssna… Det gjorde livet, även om på liten nivå, något lättare.
Jag kom i alla fall iväg till den där andra föreläsningen, fast jag åkte inte kommunalt utan tog faktiskt bilen. Jag kände mig väll inte så där super taggad att sitta på en buss gråtandes framför ett gäng främlingar som sitter och stirrar på en. I bilen kunde jag istället välja musik, ta ett andetag och komma in i min ”zon”. Det var skönt att komma till skolan och träffa de vänner jag lärt känna på min första vecka, det tog bort känslan av oro och gjorde livet lite mer normalt. Trots min dåliga sömn så var det som att lite energi kom tillbaka när jag fick sitta och prata och skämta med mina klasskamrater, nästan lite som om inget alls märkligt hade skett. När man kom hem satte sig den där klumpen i magen igen, speciellt när solen gått ner och natten närmade sig. Jag tittade ut på gatan, där polisavspärrningen var sedan länge borta, men något var fortfarande märkligt. Människor, så mycket människor. Våran gata har alltid varit lite hemlig och gömd från resten av området känns det som. Man säger vart man bor och får följdfrågan: ”Jaha, vart ligger det?”, men igår var det verkligen som att vår gata var nu 10 Downing Street, och alla ville få en chans att se den kända dörren alla sett och läst om på nyheterna. Pensionärspar, skolbarn och löpare. Ja, det var inte ont om nya ansikten på vår gata. Fast samtidigt var det lite skönt, med så många ögon på vår gata kunde jag ändå känna att det fanns liten chans att något skulle hända igen under natten som kom.
Natten, ja den spenderades på soffan i vardagsrummet för mig. Pappa som har sovrum just precis, sov med öppen dörr. Det är ju aldrig så pass ergonomiskt skönt att sova på en soffa, men jag tror aldrig att jag känt mig så pass trygg under en natts sömn som jag gjorde inatt. Det är klart att jag vaknade flera gånger, men jag visste att pappa låg där just bredvid, och skulle något hända så har vi varandra.
Denna dag har varit klart bättre. Jag är nog fortfarande rätt så uppskakad från gårdagens händelser, det skedde ju trots allt ytterligare 2 explosioner inom kilometerspannet från vårt hus samma dag, men det kändes lite mer som en vanlig onsdag. Dagen spenderades med grupparbete på en uppgift som vi hade deadline på idag. Jäklar vad vi satt och verkligen bara skrev och skrev och skrev, klippte och klippte och klippte, men vi hann! Efter nästan 4 timmars ständigt arbete lyckades vi får klart våran inlämning och kunde gå hem för dagen. Jag är fortfarande väldigt påverkade av gårdagens händelser, och det kommer nog ta ett bra tag innan jag är helt återställd, men idag har faktiskt varit en bra dag. Jag har fått uppleva en känsla av att jag kommer kunna återvända till livet som det var.
Tills nästa gång.
Din käraste,My Tilde
-
Ny På Plugget – 2.0
Idag var då min andra dag (på plats) på Södertörns Högskola, och jag är fortfarande enormt imponerad av min nya skola. Dagen påbörjades med ett seminarium där vi fick öva på intervjutekniker. Eller öva vet jag inte, det var lite mer som att intervjutekniker var ett djupt hav och vår lärare puttade in oss utan att ha lärt oss att simma först (fast på ett bra sätt?). Jag och 5 främlingar blev satta i en cirkel där vi sen fick instruktionen att vi skulle få testa på att intervjua varandra. Ingen förberedelse, ingen förkunskap. Bara ett ämne, 10 sekunders betänketid och sedan var det bara att köra hårt! Det värsta var däremot inte att inte få någon tid att skriva ner några frågor eller att knappt få chansen att fråga personens namn, det var att under de 2 minuterna du hade att intervjua din person så skulle resterande i gruppen sitta och lyssna för att sen kunna ge konkret feedback. Perfektionisten inom mig skrek av smärta genom alltihop…
Trots stressigt så tror jag faktiskt aldrig att jag känt mig så pass underhållen under ett seminarium, och snacka om ett snabbt sätt att lära känna nya människor. Det kändes på ett sett som att vi speed-datade fast intervjun innehöll varken något romantiskt eller attraktivt för det mesta. Dessutom så var det nog inte så läskigt som jag först trodde. Ja, jag tycker alltid att det är jobbigt att riskera kritik, men jag vet att gruppen och min lärare bara vill mitt bästa och att allt de säger faktiskt bidrar till att bli ett ”bättre jag”.
Något av det jobbigaste med att vara ny på en skola, utöver att man ser ut som en förvirrad iller när man springer fram och tillbaka i korridorerna för att hitta sin föreläsningssal, är att man inte känner någon. Det är klart att man pratar med människor under seminarium och kanske diskuterar någon fråga under en föreläsning, men allt som allt så är man rätt så ensam. Har du några problem med att hitta vänner snabbt på nya skolor? Eller finner du det rentav en barnlek? Jag har faktiskt bestämt mig för att gå med i studentkåren på SH, som kallas för SöderS. Kanske hjälper de mig vidga mina sociala kretsar på skolan. Fast samtidigt är rädslan att jag bara kommer känna mig mer ensam väl där något som trycker emot på tanken att ens gå på ett av deras event. Fast vet du vad? Jag är så trött på att bry mig vad folk tycker, att oroa mig kring om någon gillar min outfit eller om jag sa rätt sak när de frågade den där frågan. Nästa gång det är ett event med SöderS så tänker jag gå på den, och det är inte att diskutera! Nu finns det ju permanent på denna sida, så du kan hålla mig till svars om jag inte gör det. Fast inte deras event imorgon, men det är faktiskt tillåtet… Jag ska umgås med min systerdotter, och hon har faktiskt prioritet över alla andra sociala event, hon är min absolut bästa vän i världen, så andra vänner få vänta tills nästa vecka.
Resten av min dag bestod av kurslitteratursläsning, och herregud vad jag har kurslitteratur…. De senaste 3 dagarna, och då menar jag från klockan 9 på morgon till klockan 18 på kvällen, har bestått endast av att jag försöker ta mig igenom alla de sidor jag ska ha tagit mig igenom tills på måndag. Egentligen hade jag behövs läsa lite mer nu på kvällen inför ett seminarium imorgon, men jag orkar helt enkelt inte. Jag tänker att jag får kliva upp lite tidigare imorgon för att hinna med det jag måste, men helt ärligt tror jag inte att jag kommer vara den enda som inte gjort hela den uppgiften inför lektionen. Nu blir det ett välförtjänt bad uppföljt av ett par avsnitt av den fantastiska Netflix-serien Sex Education. Kan starkt rekommendera till den som inte sett innan.
Tills nästa gång. Din käraste,
My Tilde
