-
Melodifestivalen Deltävling 2 – Sjukstugetitt
Hej hej,
En vecka har gått och PRECIS som lovat så är jag tillbaka efter ännu en deltävling av Sveriges främsta musiktävling. Denna gång har jag tyvärr inte haft något mysigt sällskap utan behövt titta från soffan hemme med någon form av influensa. Jag är så trött och har så ont i hela kroppen. Jag måste faktiskt säga att titta på mello igår inte låg nummer 1 på min lista, men jag gjorde det, för man vet aldrig, den hade kunnat imponera! Det gjorde den tyvärr inte… Gårdagens deltävling var inget fantastiskt. Min främsta beskrivning skulle faktiskt vara att den var medioker, fullkomligt medioker. Men som lovat ska ni ändå få en liten genomgång av låtarna.
Bidrag 1: Arwin – Glitter
Musikalitet: 3/5
Scenprestation: 4/5
Underhållningsvärde: 4/5
Personlig vibe: 2/5
Totalt: 3,5/5
Det här var ändå en av de bättre låtarna som kunde öppna hela tävlingen. Det var en rolig låt, och det märktes tydligt att han har väldigt roligt på scen. Hela bidraget gav mig en känsla av: Darin / Harry Styles / Benjamin Ingrosso. Det som det här bidraget faller på är att det bara verkligen inte var min personliga musiksmak så för mig var detta inget vinnande bidrag. Uppenbarligen var den inte det för svenska folket heller för den kom tok sist på poänglistan. Det här var något som verkligen chockade mig. Jag trodde han hade en större fan-skara och att särskilt barnen skulle vilja ta honom vidare. Samtidigt så fanns det andra bidrag som starkt tilltalade barnen, och det kanske var där han tappade det, de prioriterade helt enkelt om sina röster på andra deltagare. En rolig och glad låt, men för mig är det inget jag kommer lyssna om på.
Bidrag 2: Laila Adèle – Oxygen
Musikalitet: 4/5
Scenprestation: 3/5
Underhållningsvärde: 1/5
Personlig vibe: 3/5
Totalt: 3/5
Det här en sådan låt som jag förstår aldrig kommer att vinna mello… Jag säger inte att det inte är en bra låt, helt tvärtom, det här är en mycket vacker röst och mycket vacker låt men i ett mello-kontext så blir den bara… tråkig. Jag skulle inte säga att det finns ett regelverk för vad som kan vinna, vi har ju ändå skickat både Kaj med Bara Bada Bastu men vi har ju också skickat Sanna Nielsen med Undo, två helt olika vibbar, MEN något som båda dessa låtar har vilket ändå är lite av ett krav för mello-låtar det är ENERGI. Den här låten, en romantisk balad med Diana Ross inspiration, höll inte riktigt måttet. Personligen så tyckte jag att det var en mycket vacker låt som jag säkert kommer sätta på när jag bara vill skrik-sjunga med i passion, men ingenting för den här tävlingen.
Bidrag 3: Robin Bengtsson – Honey Honey
Musikalitet: 4/5
Scenprestation: 3/5
Underhållningsvärde: 3/5
Personlig vibe: 5/5
Totalt: 4/5
Vår första veteran för mello i år. Med veteran för er som inte tittat så dedikerat genom åren så innebär det att han redan har hunnit hela tävlingen, och nu är tillbaka igen. På ett sätt så önskar jag att det fanns någon regel att om man redan har vunnit allt så får man inte vara med igen, men samtidigt så hade vi i sådana fall aldrig haft Loreen med låten Tattoo, och den vill jag inte leva utan. Robin… Ja han är ju minsann en tjej/kvinnotjusare det kan man verkligen se och höra. Det är flörtiga blickar och sensuella moves. Detta är vanligtvis något som ger mig en direkt ”ick” men jag måste ändå säga att det är få artister som får country att låta så lyssnarvänligt för mig som Robin Bengtsson. Det här är nog ändå en låt som skulle kunna få plats på spellistan sen. Bidraget i sin helhet är inte något nytt och inget revolutionerande men det är absolut ett underhållande bidrag. Han gör precis det som förväntas av honom och han gör det med finess.
Bidrag 4: Felicia – My System
Musikalitet: 2/5
Scenprestation: 3/5
Underhållningsvärde: 4/5
Personlig vibe: 1/5
Totalt: 2/5
Det här är en tjej som verkligen i varje media sagt hur upprörd hon skulle vara om hon inte gick vidare, att hon MÅSTE måste gå vidare och hon har verkligen sålt in sig själv vilket höjde förväntan enormt… tyvärr blir jag besviken. Bidraget är en dunk dunk låt som jag hade kunnat tänka mig spelades under ett body pump pass typ. Låter är repetitiv och högljudd. Det passar väldigt bra för hennes tidigare målgrupp EPA-dummare men för mig så blir detta bara en huvudvärk med allt för lite sång för att vara en möjlig tävlande, du kan därför föreställa min besvikelse när denna låt snabbt och kvickt gick vidare till finalen… Så länge den inte vinner allt så är jag nöjd (ta i trä).
Bidrag 5: Klara Almström – Där Hela Världen Väntar
Musikalitet: 5/5
Scenprestation: 3/5
Underhållningsvärde: 3/5
Personlig vibe: 5/5
Total: 4,5/5
Asså WOW vilket super dunder cool tjej!! Det här var utan TVEKAN det bästa bidraget för kvällen. Det jag älskar med detta bidrag är just hur mycket av en Veronica Maggio vibb jag får av det hela. Jag tror tyvärr att den är av ett långsammare tempo och hon för många mello-tittare är okänd är det hon förlorar på. Den är väldigt simpel i sin koreografi och det är inte så mycket i övrigt som händer på scenen men helt ärligt så fann jag mig själv inte bry om det. Detta är absolut en låt och en artist jag kommer hålla ett öga på. Den hamnar i spellistan direkt!
Bidrag 6: Brandsta City Släckers – Rakt in i Elden
Musikalitet: 3/5
Scenprestation: 3/5
Underhållningsvärde: 3/5
Personlig vibe: 5/5
Totalt: 3,5/5
Hur söta är inte dessa pöjkar? Det här är ju ett gäng ikoner för mig. Deras senaste deltagare var ju självaste året jag föddes så jag har ju en väldigt personlig koppling till de här gubbarna. Däremot så kan jag se igenom min nostalgi och erkänna att så rolig som denna låt är så är det egentligen bara en modern och finputsad version av sin låt från sitt förra deltagande. En mycket underhållande låt och gud sådan nostalgi man fick, så simpel låten som det är så kan jag inte rå för att jag älskar den!
Mellanakt – Mello-Baddie
Totalt: 3/5
Jag fick en förfrågan från föregående veckan att göra ett omdöme på mellanakterna också. Eftersom att dessa bidrag inte är mer för att tävla eller vara ”bra” låtar utan endast ska bidra till underhållning så kommer mitt omdöme vara lite snällare men men här kommer det:
Mello-baddie… Det här var en mellanakt som absolut passar för den mogna publiken (25-45 år). Jag kan tänka mig att min storasyrra och mamma möjligen småskrattade under denna mellanakt men jag kan inte rå för att tycka synd om den yngre publiken som inte förstå någon av referenserna eller den mer ”sensuella” sång och dansstilen. Samma tänker jag bland den äldre publiken där referenserna troligen flög långt över huvudet. För mig som är nära nog målgruppen så var den absolut rolig och underhållande, väldigt Charlie XCX känsla, men en väldigt liten målgrupp på denna mellanakt
Ännu en vecka och ännu en deltävling dömd. Höll du med mina omdömen? Har du en helt annan åsikt? Dela gärna med dig!
Tills nästa gång,
Din Käraste
My Tilde
-
Bokrecension: Suzanne Collins Sunrise on the Reaping
I Sunrise on the Reaping tar Suzanne Collins läsaren tillbaka till Panem i en tankeväckande skildring av de 25:e hungerspelen. Genom Haymitch Abernathys ögon får läsaren en inblick i hur propagandan griper in på liv och död, och vad det gör med dem som försöker överleva.
Boken utspelar sig i de 25:e hungerspelen, den så kallade andra kvartssekelkuvningen. Haymitch Abernathy, en pojke från distrikt 12, väljs ut i strid med reglerna för att slåss till sin död mot 47 andra ungdomar. Med presidenten och spelledarna emot sig måste han använda sin charm och intelligens för att försöka ta sig hem till familjen och sin kärlek, Lenore Dove.
Sunrise on the Reaping är ännu en dystopisk roman i Suzanne Collins Hungerspelsvärld. Boken behandlar aktuella ämnen som propaganda, politisk manipulation och uppoffringar.
Trots att jag sett samtliga filmer är detta min första bok av Collins och den imponerar. Boken lyckas med sitt språk och struktur skapa en engagerande miljö som får mig som läsare att aldrig vilja lägga ner den.
Användningen av propaganda och manipulation inför publik speglar dagens användning inte bara för politisk manipulation utan även underhållning som reality shower. Collins beskriver detta väl då Haymitch väljs ut för spelen och hans flickvän protesterar så kraftigt att hon hotas skjutas, men räddas av en TV-regissör:
”Vänta lite. Drusilla, om det går bra skulle jag vilja ha kvar henne för ett tårdränkt avsked. Publiken fullkomligt avgudar sånt och, som du alltid brukar säga, det är en utmaning att få de att ens lägga märke till Tolvan.” (Sida 37)
Det framgår inte genom Haymitchs tolkning om detta definitivt var ett försök till propaganda, eller en rebellisk handling för att rädda livet på en oskyldig flicka. Detta är ett upprepande tema som läsaren måste brottas med. Eftersom boken berättas ur Haymitchs perspektiv, får man aldrig en sanningsenlig blick i vad som är manipulationer och vad som är lycka och tur. Denna teknik är endast till läsarens fördel, då det skapar en tydligare anknytning till läsaren och Haymitch. Man får känna hans rädsla och paranoia på en personlig nivå.
Miljöbeskrivningarna är ännu en av styrkorna i boken, där man återigen via Haymitch får en tydlig bild av var man befinner sig och hur miljön påverkar en.
”En jämn grön äng som sträcker sig kilometervis åt alla håll, färggranna fåglar upp i luften i samma färger som tuvorna med pigga blommor på marken och blommorna matchar i sin tur spelarnas kläder. En himmel så blå att man får ont i ögonen, moln så fluffiga att man vill studsa på dem. Och doften! Som om de hällt luften från den finaste vårdagen på flaska och korkat upp den bara för oss.” (Sida 236)
Även om miljöbeskrivningarna är tydliga och levande, brister boken i personbeskrivningar. Då boken utspelar sig från Haymitchs perspektiv, får man se karaktärerna från hans perspektiv, men det saknas beskrivningar kring utseende och deras bakgrunder på djupet. Detta gör att man saknar en personlig koppling till flera av karaktärerna. En karaktär som däremot får ett starkt och konsekvent porträtt är president Snow. Man får en återkommande inblick i hur korrupt han och hans politik egentligen är. I samtliga av Collins hungerspelsböcker lär man känna Snow som en diktator som inte har några gränser när det kommer till att tygla sin befolkning. I denna bok får man dock en ännu tydligare, mörkare och mer oroande bild. Detta kan man se i den sista dagen av de 25:e hungerspelen när Haymitch, besegrad, säger:
”Jag är helt och hållet i Snows våld och han kan manipulera mig hur han vill, en nickedocka, en spelbricka, en leksak. Det är hans budskap jag förmedlar, hans propaganda, jag sitter i hans fälla och måste göra precis som han befaller i hungerspelen, den bästa propagandan regimen har.” (Sida 358)
Trots att boken via sin användning av fantasyfigurer som ”muttar” och ”härmskrikor” behåller en känsla av science fiction så lyckas boken närma sig en realistisk ton som mer påminner om vår verklighet än om klassisk science fiction. Karaktärerna och världen de lever i känns som en endast dramatiserad version av dagens samhälle och dit världen är påväg.
Sunrise on the Reaping är en välskriven bok om ett fiktivt problem som i den värsta av världar skulle kunna bli en verklighet. Genom sina miljöbeskrivningar och sitt perspektiv utifrån Haymitch får läsaren en inblick i känslorna av undersåtarna i distrikten och varför de så hjälplöst står och tittar på medan Kapitolium dödar deras barn. Hungerspelsserien är och fortsätter att vara en växande serie där potentialet för många fler böcker finns för att utveckla historien ytterligare.
Boken riktar sig främst till barn och ungdomar men kan likväl läsas och uppskattas av vuxna.
Betyg:
Sunrise of the Reaping får en solklar 5 av 5 stjärnor
Faktaruta:
Titel: Sunrise on the Reaping Författare: Suzanne Collins Förlag: Bonnier Carlsen Utgivningsår: 2025 Genre: Science Fiction Antal sidor: 427 Originalspråk / Översättning: Engelska / Lena Jonsson & Maggie Andersson
