I Sunrise on the Reaping tar Suzanne Collins läsaren tillbaka till Panem i en tankeväckande skildring av de 25:e hungerspelen. Genom Haymitch Abernathys ögon får läsaren en inblick i hur propagandan griper in på liv och död, och vad det gör med dem som försöker överleva.

Boken utspelar sig i de 25:e hungerspelen, den så kallade andra kvartssekelkuvningen. Haymitch Abernathy, en pojke från distrikt 12, väljs ut i strid med reglerna för att slåss till sin död mot 47 andra ungdomar. Med presidenten och spelledarna emot sig måste han använda sin charm och intelligens för att försöka ta sig hem till familjen och sin kärlek, Lenore Dove.

Sunrise on the Reaping är ännu en dystopisk roman i Suzanne Collins Hungerspelsvärld. Boken behandlar aktuella ämnen som propaganda, politisk manipulation och uppoffringar.

Trots att jag sett samtliga filmer är detta min första bok av Collins och den imponerar. Boken lyckas med sitt språk och struktur skapa en engagerande miljö som får mig som läsare att aldrig vilja lägga ner den. 

Användningen av propaganda och manipulation inför publik speglar dagens användning inte bara för politisk manipulation utan även underhållning som reality shower. Collins beskriver detta väl då Haymitch väljs ut för spelen och hans flickvän protesterar så kraftigt att hon hotas skjutas, men räddas av en TV-regissör:

”Vänta lite. Drusilla, om det går bra skulle jag vilja ha kvar henne för ett tårdränkt avsked. Publiken fullkomligt avgudar sånt och, som du alltid brukar säga, det är en utmaning att få de att ens lägga märke till Tolvan.” (Sida 37)

Det framgår inte genom Haymitchs tolkning om detta definitivt var ett försök till propaganda, eller en rebellisk handling för att rädda livet på en oskyldig flicka. Detta är ett upprepande tema som läsaren måste brottas med. Eftersom boken berättas ur Haymitchs perspektiv, får man aldrig en sanningsenlig blick i vad som är manipulationer och vad som är lycka och tur. Denna teknik är endast till läsarens fördel, då det skapar en tydligare anknytning till läsaren och Haymitch. Man får känna hans rädsla och paranoia på en personlig nivå. 

Miljöbeskrivningarna är ännu en av styrkorna i boken, där man återigen via Haymitch får en tydlig bild av var man befinner sig och hur miljön påverkar en.

”En jämn grön äng som sträcker sig kilometervis åt alla håll, färggranna fåglar upp i luften i samma färger som tuvorna med pigga blommor på marken och blommorna matchar i sin tur spelarnas kläder. En himmel så blå att man får ont i ögonen, moln så fluffiga att man vill studsa på dem. Och doften! Som om de hällt luften från den finaste vårdagen på flaska och korkat upp den bara för oss.” (Sida 236)

Även om miljöbeskrivningarna är tydliga och levande, brister boken i personbeskrivningar. Då boken utspelar sig från Haymitchs perspektiv, får man se karaktärerna från hans perspektiv, men det saknas beskrivningar kring utseende och deras bakgrunder på djupet. Detta gör att man saknar en personlig koppling till flera av karaktärerna. En karaktär som däremot får ett starkt och konsekvent porträtt är president Snow. Man får en återkommande inblick i hur korrupt han och hans politik egentligen är. I samtliga av Collins hungerspelsböcker lär man känna Snow som en diktator som inte har några gränser när det kommer till att tygla sin befolkning. I denna bok får man dock en ännu tydligare, mörkare och mer oroande bild. Detta kan man se i den sista dagen av de 25:e hungerspelen när Haymitch, besegrad, säger:

”Jag är helt och hållet i Snows våld och han kan manipulera mig hur han vill, en nickedocka, en spelbricka, en leksak. Det är hans budskap jag förmedlar, hans propaganda, jag sitter i hans fälla och måste göra precis som han befaller i hungerspelen, den bästa propagandan regimen har.” (Sida 358)

Trots att boken via sin användning av fantasyfigurer som ”muttar” och ”härmskrikor” behåller en känsla av science fiction så lyckas boken närma sig en realistisk ton som mer påminner om vår verklighet än om klassisk science fiction. Karaktärerna och världen de lever i känns som en endast dramatiserad version av dagens samhälle och dit världen är påväg.  

Sunrise on the Reaping är en välskriven bok om ett fiktivt problem som i den värsta av världar skulle kunna bli en verklighet. Genom sina miljöbeskrivningar och sitt perspektiv utifrån Haymitch får läsaren en inblick i känslorna av undersåtarna i distrikten och varför de så hjälplöst står och tittar på medan Kapitolium dödar deras barn. Hungerspelsserien är och fortsätter att vara en växande serie där potentialet för många fler böcker finns för att utveckla historien ytterligare. 

Boken riktar sig främst till barn och ungdomar men kan likväl läsas och uppskattas av vuxna.

Betyg:

Sunrise of the Reaping får en solklar 5 av 5 stjärnor

Faktaruta:

Titel: Sunrise on the Reaping
Författare: Suzanne Collins
Förlag: Bonnier Carlsen
Utgivningsår: 2025
Genre: Science Fiction
Antal sidor: 427
Originalspråk / Översättning: Engelska / Lena Jonsson & Maggie Andersson