Hej hej,

Ja… Hur ska man börja detta inlägg? Gårdagen var en klart märklig dag. Jag lyckades tillslut somna om någon timme där på soffan när polisen dragit sig undan och solen äntligen hade gått upp. Jag vaknade först av att pappa begav sig till jobbet som om det vore vilken annan dag som helst. Men det är väl det man ska göra i krissituationer, bedriva samhället till den normalnivå som går? För mig, så var det inte lika lätt att återgå till livet som om det var en vanlig tisdag. Först låg jag bara kvar på soffan och bevakade nyheterna efter uppdateringar på situationer. Man gick lite fram och tillbaka till vardagsrumsfönstret för att se vad som skedde på gatan utanför, och om något nytt dykt upp. Egentligen skulle jag ha varit på en föreläsning vid 10, men jag kunde inte samla modet att ta mig dit efter min sömnlösa natt. Jag sa till mig själv att det var okej att missa en föreläsning, och att jag kan gå på den som börjar 13 istället. Jag hade tänkt ta mig kommunalt, men visste också att jag ville prata med krisstödjare i området som satts på plats till följd av explosionen, och det var inte säkert att de skulle vara kvar när jag kom hem igen.

Jag begav mig ut mot centrum, men hittade ingen där. Jag gick förbi skolan som ligger i närheten, men hittar ingen där heller. Efter att ha strosat i 20 minuter tvekar jag på att det faktiskt finns någon krisstödjare, men tänker att jag gör ett sista försök just där smällen skett. När jag kommer dit ser jag inte någon med grön väst på sig, men jag ser tre poliser samlade som pratar med varandra. Med lite skakiga ben går jag fram till männen och ställer dumt frågan: ”Det är inte ni som agera krisstödjare va?”. De svarar såklart nej, men är ganska snabba på att fråga hur de kan hjälpa till. Jag förklarade snabbt att jag bor i grannhuset varpå de frågar hur jag mår nu… Och då spricker det. Tårarna rinner snabbt ner för mina kinder, och rösten blir allt mer okontrollerbar när jag beskriver den oro och rädsla jag känt senaste tiden. Polisen har jag lärt mig att man bara pratar med när man gjort något illa, så det här var en helt främmande situation för mig och nu står jag här och bölar framför tre av de på samma gång. Men de var inte så läskiga som jag själv trodde. Faktum är att så fort de såg mig sårbar endast blev mer stöttande, de klev ett steg närmare för att visa att de fanns där, och främst så bara lyssnade de. En sak en av poliserna sa fastnade mer än resten: ”Du ska reagera så här. Du ska vara ovan vid sådana här situationer. Det ska inte vara normalt.” Just orden: Du SKA reagera så här. Med bara ett par ord fick polisen mig verkligen att inte känna mig ensam, att det inte är något märkligt att jag reagerar så här starkt när det inte ens är min egna port som exploderat. Det hade varit mer oroade om jag faktiskt inte reagerade så här starkt. Jag kände mig fånig när jag gick upp till polisen lite blyg och frågar om hjälp, men när jag går därifrån med mitt nyapplicerade smink blött mot kinderna så känner jag mig lättare. Bara att ha få berättat att jag är rädd, att jag inte kan sova igenom nätterna. Att ha haft någon lyssna… Det gjorde livet, även om på liten nivå, något lättare.

Jag kom i alla fall iväg till den där andra föreläsningen, fast jag åkte inte kommunalt utan tog faktiskt bilen. Jag kände mig väll inte så där super taggad att sitta på en buss gråtandes framför ett gäng främlingar som sitter och stirrar på en. I bilen kunde jag istället välja musik, ta ett andetag och komma in i min ”zon”. Det var skönt att komma till skolan och träffa de vänner jag lärt känna på min första vecka, det tog bort känslan av oro och gjorde livet lite mer normalt. Trots min dåliga sömn så var det som att lite energi kom tillbaka när jag fick sitta och prata och skämta med mina klasskamrater, nästan lite som om inget alls märkligt hade skett. När man kom hem satte sig den där klumpen i magen igen, speciellt när solen gått ner och natten närmade sig. Jag tittade ut på gatan, där polisavspärrningen var sedan länge borta, men något var fortfarande märkligt. Människor, så mycket människor. Våran gata har alltid varit lite hemlig och gömd från resten av området känns det som. Man säger vart man bor och får följdfrågan: ”Jaha, vart ligger det?”, men igår var det verkligen som att vår gata var nu 10 Downing Street, och alla ville få en chans att se den kända dörren alla sett och läst om på nyheterna. Pensionärspar, skolbarn och löpare. Ja, det var inte ont om nya ansikten på vår gata. Fast samtidigt var det lite skönt, med så många ögon på vår gata kunde jag ändå känna att det fanns liten chans att något skulle hända igen under natten som kom.

Natten, ja den spenderades på soffan i vardagsrummet för mig. Pappa som har sovrum just precis, sov med öppen dörr. Det är ju aldrig så pass ergonomiskt skönt att sova på en soffa, men jag tror aldrig att jag känt mig så pass trygg under en natts sömn som jag gjorde inatt. Det är klart att jag vaknade flera gånger, men jag visste att pappa låg där just bredvid, och skulle något hända så har vi varandra.

Denna dag har varit klart bättre. Jag är nog fortfarande rätt så uppskakad från gårdagens händelser, det skedde ju trots allt ytterligare 2 explosioner inom kilometerspannet från vårt hus samma dag, men det kändes lite mer som en vanlig onsdag. Dagen spenderades med grupparbete på en uppgift som vi hade deadline på idag. Jäklar vad vi satt och verkligen bara skrev och skrev och skrev, klippte och klippte och klippte, men vi hann! Efter nästan 4 timmars ständigt arbete lyckades vi får klart våran inlämning och kunde gå hem för dagen. Jag är fortfarande väldigt påverkade av gårdagens händelser, och det kommer nog ta ett bra tag innan jag är helt återställd, men idag har faktiskt varit en bra dag. Jag har fått uppleva en känsla av att jag kommer kunna återvända till livet som det var.

Tills nästa gång.
Din käraste,

My Tilde