-
Nu är det sommar!
Hej hej,
Känns som att det blir allt längre mellan dessa inlägg. Jag tror att det är för att jag tänker att de här inläggen behöver vara större och mer påverkande än de egentligen behöver vara.
Min praktik gick bra i slutändan. Jag klarade mig till slutet och lämnade med en känsla av styrka och självsäkerhet. Det var väldigt roligt att jobba hos Nynäshamns Posten, men jag tror inte att lokaljournalistik är min grej. Detta kanske jag nämnde i mitt förra inlägg, det är som sagt så pass länge sen att jag inte kan komma ihåg vad jag faktiskt skrev om i det.
Sommaren är i alla fall här, terminen är över. Jag har klarat alla mina kurser med minst ett G, är du inte stolt över mig? Jag är främst imponerad över mig själv! Jag var övertygad om att jag skulle ha något kvar som jag skulle behöva kämpa mig vidare på i följande termin. Tack gode så slipper jag nu det och kan istället fokusera på lite ledighet och vila.
Sommar och semester kan betyda väldigt olika saker för olika personer. För vissa innebär det en resa iväg till en annan stad eller annat land. För vissa innebär det att kunna ligga i solen hela dagarna. För andra så kan semestern innebär mörkare effekter som ökad oro i hemmet eller ökade känslor av depression, ångest och ensamhet. Det är viktigt att inte glömma dessa människor, snarare att inte glömma varandra. Se till att messa dina vänner och familj, eller skicka en bild från bilsemestern. Bara ett litet mess kan göra en enorm skillnad i en persons liv.
För mig så är sommaren en liten blandning av allt. Å ena sidan så är det väldigt skönt att inte behöva tänka på plugget eller prestationer. Å andra sidan så är jag nog en av de som påverkas av ensamheten på sommaren. När inte Alex är här så har jag svårt att veta hur jag ska spendera dagarna. De flesta i familjen är oftast iväg på resor, och de som inte är det jobbar oftast. Det är ju inte på något sett deras ansvar att jag ska ha något att göra, men jag får en väldigt bra insikt att jag troligtvis kommer vara väldigt dålig på att bo ensam.
Jag har dock märkt en god effekt i början på denna sommar. Jag har så mycket mer energi i kroppen. Jag kan rör mig mera, eller snarare jag vill röra mig mer. Jag står mycket mer, jag skakar loss och dansar när jag känner för det och jag har så mycket mer ork. Min dröm är jag en dag bara skulle kunna börja springa och aldrig behöva stanna, lite som Forrest Gump i den där scenen när han springer över hela USA. Jag försöker ta vara på min energi och göra någon form av rörelse varje dag, oavsett om det är intensiv träning eller en kvarts promenad. All rörelse är bra rörelse.
Idag har dagen spenderats med att tvätta och sedan lite allt möjligt, några minuters hopp med hopprep, någon timmes spelande på mitt Switch, någon timmes släktforskning, en kort stunds promenad, lite gott och blandat helt enkelt.
Imorgon ser jag enormt fram emot! Jag hade tänkt börja dagen med lite simning, följt av välförtjänt bastustund och sen ska jag umgås med min storebror. Att umgås med mina syskon är något av det bästa jag vet, då känner man sig aldrig ensam!
Tills nästa gång,
Din Käraste,
My Tilde
-
Praktiken fortsätter – Kämpar in i det sista
Hej hej,
Ja, jag tror egentligen att jag har fått det mesta sagt bara genom min rubrik. Gud vilken vecka! Först och främst vill jag bara säga att det har varit så roligt att vara på en lokal redaktion och få se deras arbete. Det är så häftigt att se hur de jobbar, hur nära redaktionen verkligen blir samhället och så. Jag är däremot helt slut i huvudet. Jag visste att denna vecka skulle bli tuff, just eftersom att jag skulle jobba hela helgen också, men jag känner verkligen att hjärnan är MOS.
Lokaljournalistik är verkligen något som fascinerar mig, och jag tycker att det är väldigt spännande just hur journalisten både ska vara ett granskande öga, och samtidigt var en del av det. Däremot tror jag inte att detta är den typ av journalistik jag kommer vilja jobba med senare. Jag har faktiskt ingen aning om vad för typ av journalistik jag vill jobba med. Jag funderade först på rättsjournalistik och tänkte, wow det är ju jätte spännande. Då kan jag sitta med på rättegångar, och utforska brott osv. Och så insåg jag hur många hot och fara som rättsjournalister utsätts för bara genom att bevaka den typ av journalistik som de gör. Många har skyddad identitet just för att de får så mycket hot… Sen tänkte jag att man skulle kunna bli utrikeskorrespondent, men då måste jag flytta till ett helt nytt land, och oftast måste man besöka krigszoner, vilket jag inte tror att jag skulle våga. Jag ser enormt upp till journalister som gör just det. Tar sig till platser ingen annan vågar, så att människor kan få en inblick i hur det området ser ut eller fungerar. Det är helt sjukt, och jag har en enorm mängd respekt för dem, för jag hade aldrig vågat…. Inte idag i alla fall.
Nej, jag har ingen aning om vad jag kommer vilja hålla på med för typ av journalistik, men kanske är det helt rätt. Jag kanske håller på med 5 olika typer av journalistik, eller så kanske jag lyckas hitta den där enda typen för mig. Jag hoppas det i alla fall. Kanske politik och samhällsbevakning? Lite varierat men inte nödvändigtvis jätte deprimerande.
På tal om deprimerande samhällsbevakning, så gissar jag på att du inte har missat alla de senaste uttalandena från den käraste presidenten Donald Strumpa. Det heter han såklart inte, men vem vet, han kanske skulle använda min blogg som propaganda om jag använde hans faktiska namn. I början av året, när han precis blivit tillsatt så var jag nog faktiskt mest rädd. Jag var rädd över vad han skulle göra, vilken makt han nu hade. Sen började jag bli trött, jag såg hans namn och hans fåniga idéer i tidningen varje dag. Därefter blev jag arg och frustrerad. Hur kunde folket rösta igenom honom? Och hur vågade de nu vara förvånade över allt kaos han orsakar när vi varnade dem gång på gång? Där jag är nu, är att jag kan inte rå för och skratta. Det är så absurt att vi har en gammal gubbe som sitter hela världen på andra sidan jorden, som kan med bara några få ord få hela ekonomier att krasa. ”Tullar i EU”, börsen faller, ”Putin är galen”, börsen stiger, ”Nu är vi bästisar igen”, börsen faller. Den sista har ju inte fallit, och jag vet faktiskt inte heller om börsen steg när han sa att Putin är galen, men hur som så känns det som att mannen har mer makt än vad han tillgavs när han började ”regera”.
Inte nog med att han visar fel bilder på mord för att smutskasta en annan president, inte nog med att han låtsas som att det är HAN som förutspått att Ryssland faktiskt ville ha hela Ukraina när vi andra har sagt det i TRE år. Det är det faktum att hans namn dyker upp i varenda artikel jag öppnar. Det kan vara om något absurt som en konsert i Hamburg, ändå har Strumpan av någon anledning någon form av åsikt på det. Fokusera på ditt egna land istället, snälla, för allas skull. Lös dina egna problem, sen kan du försöka lägga dig i våra.
Usch, förlåt, jag behövde verkligen bara få ur mig det där. Det ligger bara och gnager i huvudet på mig, och jag börjar bli trött igen men denna gång på att han ska få ta så mycket av min energi.
Nu har jag bara 2 praktikdagar kvar, och sedan är det helg och ett väldigt kort sommarlov innan sommarjobbet drar igång!
Tills nästa gång,
Din käraste,My Tilde
-
Redaktionsarbetet börjar!
Hej hej,
Min hjärna är komplett mos idag. Nu börjar jag verkligen känna att terminen råder mot sitt slut och jag ser fram emot att kunna spendera mina dagar utan prestationsångest och nya uppgifter som hänger på mina axlar varje vecka. Men ännu är inte kursen över. Jag är nu på den delkurs som jag såg absolut mest fram emot men som jag också var mest nervös över: Kortpraktiken.
Jag är alltså två veckor på en lokal nyhetsredaktion i Nynäshamn, och får vara del av deras redaktionella arbete. Jag har än så länge skrivit två artiklar och en notis. Det har varit väldigt roligt men också väldigt dränerande. Inte är det varje dag man får vara på en lokaltidning, så tror du inte då att jag går in med 120% för att visa hur bra och förberedd jag är och nu kan jag inte hålla mitt egna tempo. Det är väll alltid roligt att kunna leverera en artikel per dag, och när jag kommer ut i arbetslivet förväntas såklart mycket mer än det från mig. Samtidigt så är det slutet av terminen, vi har tagit in så mycket ny information och förväntas göra uppgifter parallellt med denna praktik. Det hade varit bra om jag hade kunnat tagga ner lite och kanske jobba på en artikel i 2 dagar i alla fall så att jag kan ha en dag som är hektisk, och sen en dag där jag bara kan fokusera på att skriva. Mitt sociala batteri känner jag blir mindre och mindre för varje dag men jag kämpar, och gör mitt bästa. Dessutom jobbar jag i helgen så jag gör mitt bästa att orka med, idag är dag 4 av mina 12-dagar-på-rak-pass.
Förutom att klaga på min energibrist och orealistiska tankar på vad jag ska klara av så har min praktik varit enormt rolig och väldigt givande. Jag har nog aldrig skrivit så mycket som jag gör nu, och jag får verkligen göra research. Det är ju verkligen det jag tycker är som roligast. Som nämnt så har jag skrivit två artiklar och en notis, en handlade om babycaféer, en om invasiva arter och en om backluckeloppis. Som ni hör så har jag fått testat vattnet lite med allt möjligt. Jag måste också säga att arbetet på en lokal redaktion är precis som vår utbildning har förberett oss på: Man måste oftast anteckna intervjuer med papper och penna, man är den som både fotar med systemkamera och den som intervjuar, man skriver ihop allt väldigt snabbt och de får inte vara allt för långa. Så tuff som den här terminen ändå har varit så har den ju verkligen redan förberett mig väl på vad det är som förväntas av mig när jag kommer ut och ska börja jobba på riktigt. Jag är faktiskt väldigt nyfiken på vad vi ska göra de kommande 2 åren av utbildningen. Det finns väll inget mer jag kan lära mig? Jag är klar journalist! Nej då, så naiv är jag inte. Jag är klart medveten att det arbete jag gör nu är bebissteg jämfört med när jag faktiskt kommer ut och börjar jobba på riktigt. På helhet så är jag väldigt nöjd med praktiken, trots att min hjärna nu har svårt att hänga med. Det kan ju också vara vädret, vad hände egentligen med den där sommaren vi skulle få?
I övrigt så rullar livet på egentligen som vanligt. Livet är väll lite mycket just nu men det är nog bara för att det blir många timmars arbete just nu och ganska få timmar som jag kan sitta och bara vara för mig själv. Jag drivs verkligen av de timmarna. Där jag kan sitta med mig själv och reflektera över allt gott och ont som finns i mitt liv just nu.
Nu håller vi tummarna att jag överlever resten av praktiken utan att drukna i min självgjorda perfektionism.
Tills nästa gång.
Din käraste,
My Tilde
-
Helgresa till Jönköping
Hej hej,
Jag skriver just nu från vårt (mitt och min killes) hotell i Jönköping. Idag är dag 3 och den sista dagen på vår lilla get-away.
Vi började resan i fredags där vi gav oss iväg med bilen hit. Jag hade planerat resan mycket väl och vi skulle vara framme ganska precis 12:30, detta så att jag skulle kunna delta på ett seminarium via Zoom som var tänkt att börja vid 13. Såklart så får jag dock ett mail sent på eftermiddagen dagen innan vi ska åka att min seminarielärare behövt tänka om och att vi därmed behöver påbörja lektionen vid 10 istället. Det var en suck, men vad ska man göra? Hon behövde flytta lektionen, så då var det bara att anpassa. Vi började åka som tidigare planerat runt 8:30, men fick göra ett stopp i Nyköping där jag hade möjlighet att sätta mig på ett café för att delta digitalt. Under tiden fick min kille chansen att utforska en svensk stad han aldrig varit i förut.
Hans omdöme om staden: ”Absolutely beautiful, classical and charming.”. Ni har verkligen imponerat honom Nyköping, över bara en timmes promenad.
Vi kom fram till hotellet i fredags där vi möttes av det mest gammaldags och tajta parkeringsgarage jag varit med om. Är det något jag fått öva på här i Jönköping så är det att köra bil. Utöver parkeringsgaraget, så kan jag summera min körning i Jönköping som följande: rondeller, enkelriktade vägar som dyker upp lite hur som helst, och filuppdelningar som gör mig galen. Vi körde på en tvåfilig väg där höger och vänster körfält sedan separerades av en barriär emellan, bara för att sedan gå ihop igen 200 meter senare, ingen svängfil, inga trafikljus, inget reversibelt körfält. Jag såg verkligen ingen uppenbar anledning till uppdelningen av filerna, och så tycks det vara på flera ställen i Nyköping. Jag har till min bästa förmåga försökt följa GPS:en, men jäklar vad jag har fått träna på att läsa skyltar, särskilt påbudsmärken för att förstå var på vägen jag bör köra.
Om man bortser från krångligt körande så har vår resa varit helt underbar. Den har inte varit knökfull av aktiviteter varje minut, utan vi har lite gjort vad vi känner för men ändå utforskat måttligt. Gårdagen bestod av ett besök till Brahehus för att se ruinerna, där jag märkte att man även kunde ta rätt så gulliga bilder:
Ignorera att färgtemperaturen i bilderna är så olika, jag har inte haft någon tid att redigera dem…
Efter besöket till ruinerna begav vi oss till Gränna, polkagrisstaden. Såklart köpte vi varsin polkagris och njöt även av Gränna glass där smakerna inte gjorde oss besvikna: Fläder & citron, kardemumma, äpple & kanel, lingon och såklart polkagris. Sådana smaker har jag inte sett synen av i Stockholm, men jag kanske har letat på fel ställe.
Vi begav oss sedan till Gränna museet där man kunde få lära sig allt som finns att veta om Andréexpeditionen. Jag vet inte om ni vet något om det sedan innan. Jag kände till det från historielektionerna, och förstod att det var någon eller några som dog, men jag visste verkligen i historian i sin helhet. Om du inte redan läst på om det eller sett någon dokumentär kring det så kan jag verkligen rekommendera det. En väldigt sorglig historia om tre män som dog alldeles för unga som bara ville bevisa för världen att de kunde uppnå något. Jag blev själv väldigt berörd bara av introduktionsfilmen som visades i första rummet på muséet.
Idag bestod dagen av ett besök till Dumme Mosse, ett naturreservat annorlunda från alla andra naturreservat jag besökt. I början tyckte jag bara att det var en vacker skog, olik annan natur man gått i, men sedan kom vi till denna platta myr som såg ut att sträcka sig så långt ögat kunde se… Ett tag kändes det som att vi var på en stig som aldrig tog slut, och att träden aldrig närmade sig hur länge vi än hade gått. Det var en häftigt men samtidigt lätt obehaglig känsla.
Jag har aldrig laddat upp videoklipp på detta sätt så jag hoppas att det fungerade väl, annars får ni höra av er till mig så får jag hitta något annat sätt att förmedla vår utflykt 🙂
Resten av dagen bestod av en lättsam promenad genom stan, så väl som till vår närliggande kyrka. Wow, så vacker den var! Jag har alltid beundrat skönheten som är kyrkor.
Nu ligger vi uppe på vårt rum, proppmätta från vår middag, och tänkte försöka hitta någon mysig film att titta på. Har du något förslag så skriv gärna! Ju fler alternativ, desto bättre. Imorgon blir det åka av hemåt igen. Tack för denna helg Jönköping, den har varit helt underbar!
Tills nästa gång,
Din käraste,
My Tilde
-
Skratt i Massvis
Hej hej,
Jag håller på och övar på att skriva sådana här kortare inlägg. Sådana där som berättar något litet roligt utan att det ska behöva vara en hel novell. Det är nog mitt behov av att prestera som säger att jag måste ha i alla fall femton olika saker jag kan berätta om innan jag skriver ett inlägg men nu testar jag något lite mer spontant. Kanske så som en blogg faktiskt bör fungera på?
Dagen har varit en ganska lugn och typisk fredag. Jag var iväg till butikerna imorse och köpte några produkter ni nog är sjukt avundsjuka på: Två fantasyböcker, en solcellsljusslinga (testa säga det 10 gånger så snabbt du kan) och två vindrutetorkare till bilen. Ni hör ju, riktiga FANTAST-köp. Jag är i alla fall nöjd med samtliga produkter.
Efter min spenderarmorgon så följde sedan en väldigt lugn dag i soffan med lite dramatisk Youtube och eftersökning kring vad mitt nästa moment på universitetet innehåller. Vi ska nu börja med vår radiokurs! Jag är väldigt exalterad. Radio är ju det jag egentligen vill jobba med främst, som det ser ut just nu. Men vem vet, efter denna kurs kanske jag aldrig vill jobba med radio igen….
Kvällen fylldes sedan med skratt och tårar (av glädje) då jag gick och såg den fantastiska Carl Stanley. Wow, wow, WOW! Jag var lite tveksam när värm-upp komikern kom ut. Han var väldigt rolig och levererade mycket bra skämt, men jag tror att vår humor skiljde oss åt lite granna. Men sånt händer ju. Ibland går man och testar, och ibland är det inte helt för en. Han lyckades i alla fall få ut några kraxskratt från mig, men sedan klev stjärnan av showen ut. Självaste Mr Stanley. Jag tror inte att ni förstår hur mycket jag har skrattat. Sådana fantastiska skämt bara den ena efter den andra. Jag kan då och då ändå lyckas slänga ut mig en replik som kan få några skratt i gruppen, men att kunna kliva ut framför en sådan där stor publik och bara gång på gång få de att dö av skratt. Nämen det är en sådan talang. Har ni inte redan gått och sett honom så kan jag verkligen starkt rekommendera det. Här har ni hans shower och hur ni bokar.
Vid slutet av showen hade jag skrattat så pass hårt att klockan signalerade att jag hade uppnått mitt träningsmål. Men jag hade verkligen likväl kunnat gjort crunches för jag hade så ont i magen när jag gick ut därifrån, på allra bästa sätt. Just det man behövde i denna tid, och jag funderar på om man faktiskt ska gå igen när han kommer tillbaka i November.
Nu ska jag vila och få lite välförtjänt sömn.
Tills nästa gång,
Din käraste,My Tilde
-
Bokrecension: Suzanne Collins Sunrise on the Reaping
I Sunrise on the Reaping tar Suzanne Collins läsaren tillbaka till Panem i en tankeväckande skildring av de 25:e hungerspelen. Genom Haymitch Abernathys ögon får läsaren en inblick i hur propagandan griper in på liv och död, och vad det gör med dem som försöker överleva.
Boken utspelar sig i de 25:e hungerspelen, den så kallade andra kvartssekelkuvningen. Haymitch Abernathy, en pojke från distrikt 12, väljs ut i strid med reglerna för att slåss till sin död mot 47 andra ungdomar. Med presidenten och spelledarna emot sig måste han använda sin charm och intelligens för att försöka ta sig hem till familjen och sin kärlek, Lenore Dove.
Sunrise on the Reaping är ännu en dystopisk roman i Suzanne Collins Hungerspelsvärld. Boken behandlar aktuella ämnen som propaganda, politisk manipulation och uppoffringar.
Trots att jag sett samtliga filmer är detta min första bok av Collins och den imponerar. Boken lyckas med sitt språk och struktur skapa en engagerande miljö som får mig som läsare att aldrig vilja lägga ner den.
Användningen av propaganda och manipulation inför publik speglar dagens användning inte bara för politisk manipulation utan även underhållning som reality shower. Collins beskriver detta väl då Haymitch väljs ut för spelen och hans flickvän protesterar så kraftigt att hon hotas skjutas, men räddas av en TV-regissör:
”Vänta lite. Drusilla, om det går bra skulle jag vilja ha kvar henne för ett tårdränkt avsked. Publiken fullkomligt avgudar sånt och, som du alltid brukar säga, det är en utmaning att få de att ens lägga märke till Tolvan.” (Sida 37)
Det framgår inte genom Haymitchs tolkning om detta definitivt var ett försök till propaganda, eller en rebellisk handling för att rädda livet på en oskyldig flicka. Detta är ett upprepande tema som läsaren måste brottas med. Eftersom boken berättas ur Haymitchs perspektiv, får man aldrig en sanningsenlig blick i vad som är manipulationer och vad som är lycka och tur. Denna teknik är endast till läsarens fördel, då det skapar en tydligare anknytning till läsaren och Haymitch. Man får känna hans rädsla och paranoia på en personlig nivå.
Miljöbeskrivningarna är ännu en av styrkorna i boken, där man återigen via Haymitch får en tydlig bild av var man befinner sig och hur miljön påverkar en.
”En jämn grön äng som sträcker sig kilometervis åt alla håll, färggranna fåglar upp i luften i samma färger som tuvorna med pigga blommor på marken och blommorna matchar i sin tur spelarnas kläder. En himmel så blå att man får ont i ögonen, moln så fluffiga att man vill studsa på dem. Och doften! Som om de hällt luften från den finaste vårdagen på flaska och korkat upp den bara för oss.” (Sida 236)
Även om miljöbeskrivningarna är tydliga och levande, brister boken i personbeskrivningar. Då boken utspelar sig från Haymitchs perspektiv, får man se karaktärerna från hans perspektiv, men det saknas beskrivningar kring utseende och deras bakgrunder på djupet. Detta gör att man saknar en personlig koppling till flera av karaktärerna. En karaktär som däremot får ett starkt och konsekvent porträtt är president Snow. Man får en återkommande inblick i hur korrupt han och hans politik egentligen är. I samtliga av Collins hungerspelsböcker lär man känna Snow som en diktator som inte har några gränser när det kommer till att tygla sin befolkning. I denna bok får man dock en ännu tydligare, mörkare och mer oroande bild. Detta kan man se i den sista dagen av de 25:e hungerspelen när Haymitch, besegrad, säger:
”Jag är helt och hållet i Snows våld och han kan manipulera mig hur han vill, en nickedocka, en spelbricka, en leksak. Det är hans budskap jag förmedlar, hans propaganda, jag sitter i hans fälla och måste göra precis som han befaller i hungerspelen, den bästa propagandan regimen har.” (Sida 358)
Trots att boken via sin användning av fantasyfigurer som ”muttar” och ”härmskrikor” behåller en känsla av science fiction så lyckas boken närma sig en realistisk ton som mer påminner om vår verklighet än om klassisk science fiction. Karaktärerna och världen de lever i känns som en endast dramatiserad version av dagens samhälle och dit världen är påväg.
Sunrise on the Reaping är en välskriven bok om ett fiktivt problem som i den värsta av världar skulle kunna bli en verklighet. Genom sina miljöbeskrivningar och sitt perspektiv utifrån Haymitch får läsaren en inblick i känslorna av undersåtarna i distrikten och varför de så hjälplöst står och tittar på medan Kapitolium dödar deras barn. Hungerspelsserien är och fortsätter att vara en växande serie där potentialet för många fler böcker finns för att utveckla historien ytterligare.
Boken riktar sig främst till barn och ungdomar men kan likväl läsas och uppskattas av vuxna.
Betyg:
Sunrise of the Reaping får en solklar 5 av 5 stjärnor
Faktaruta:
Titel: Sunrise on the Reaping Författare: Suzanne Collins Förlag: Bonnier Carlsen Utgivningsår: 2025 Genre: Science Fiction Antal sidor: 427 Originalspråk / Översättning: Engelska / Lena Jonsson & Maggie Andersson -
Semestern är över
Hej hej,
Välkommen tillbaka, säger jag till dig precis lika mycket som jag säger till mig själv. Jag är ledsen för det stora uppehållet utan tydlig anledning. Däremot, det som är så skönt med en sådan här liten och personlig blogg är just att jag själv kan bestämma när jag vill/ska skriva något. Jag har inget strikt schema jag måste följa eller en kvot jag måste uppnå per månad, och det är något jag är väldigt glad över.
Så vad har hänt sedan vi pratade senast? Jo väldigt mycket såklart, fast jag tror inte jag lyckas komma ihåg allt. Jag ska göra mitt bästa att berätta om det viktigaste.
Vad händer i studierna?
Vi har under senaste månaden hållit på med vår delkurs i lokaljournalistik. Kursen har varit väldigt hektiskt med många olika moment. Alldeles nyss höll vi på med våran studenttidning Nytt i Flempan där vi under en veckas tid skulle skriva ihop en artikel, en notis och en ”Hallå Där” eller ”Dagens Fråga”. I stunden kändes som det stressigaste momenten jag någonsin gjort, men jag visste inte vad jag hade framför mig. Jag måste dock säga, också något av det roligaste jag gjort. Man kände sig som en äkta journalist, som att man skrev för en faktisk tidning och tävlade om att leverera nyheter av hög kvalitet snabbt på pressen.Sedan kom en veckas ledighet som egentligen bör ha gått till kurslitteratursläsning men jag valde att ge mig själv en välförtjänt veckas semester. Sedan kom det som jag så naivt kom oförberedd till. Folk och försvar. Ett moment som på papper bara var värt 1 HP men som baserat på energin den tog av mig borde varit värt minst 3 HP. Vi fick en tidning vi skulle låtsas arbeta för, min tidning blev Dagens Nyheter. Därefter skulle vi på 5 timmar producera 5 artiklar, en ledare, en etta och en löpsedel, allt baserat på fiktiva nyheter vi fick via en nyhetssida. Det i sig var inte allt för illa men samtidigt hade vi presskonferenser med fiktiva ministrar och ansvariga varje halvtimme. Det var enormt svårt att hålla koll på alla nyheter som kom ut på en och samma gång, och sedan lägga undan allt för att delta på dessa upprepade presskonferenser och samtidigt komma på bra och relevanta frågor. Det är något av det mest hektiska jag någonsin gjort, men också något av det roligaste. Jag fick en verklig käftsmäll tillbaka till verkligheten om hur mitt liv kommer vara när jag kommer ut i yrkeslivet.
Vad händer i fritiden?
Det har helt ärligt varit så fullt upp att jag inte ens kan berätta vad som hänt i övrigt. Jag har varit iväg på resa till England över påsken. Jag har börjat läsa mycket mer skönlitteratur. Det senaste jag läste var den nya hungerspelsboken, som jag måste säga var alldeles fantastisk! Annars har det varit det samma gamla vanliga: skola, jobb, häng med vänner, häng med familj.Jag har funderat på att börja göra denna blogg lite av en blandning av mitt samma gamla vanliga med inblickar till mitt liv, men också öva på genuina journalistiska texter, reportage, recensioner osv. Vad tror du om det?
Jag är glad att vara tillbaka hur som helst, så får vi se hur ofta jag egentligen publicerar nu.
Tills nästa gång,
Din käraste,My Tilde
-
Veronica Maggios Magiska Musik
Hej hej,
Det är få dagar som jag känner mig ordentligt omotiverad livet, men idag är en sådan dag. Jag sitter just nu i biblioteket på min skola i ett försök att lura min hjärna till att tro att den faktiskt vill lära sig nya saker. Det går så där kan jag säga. Jag har suttit över en timme och allt jag har åstadkommit är att sammanfatta mina instuderingsfrågor så att jag har kunnat ändra mina 10-sidors skrift till ett quiz-format. Sedan dess har jag suttit här och pendlat mellan att doomscrolla YouTube och att titta med tristess ut genom fönstret. Det är inget fel på att ha dagar när man känner sig lite mindre produktiv, och det är viktigt att lyssna på kroppen när den behöver vila, men jag blir liksom bara lite frustrerad på mig själv. Det är inte så att jag har gjort så där jättemycket den här veckan. Jag har inte gjort någon tröttsam aktivitet, faktum är att jag snarare försökt vila majoriteten av min dagar just för att jag känt mig rätt så utmattad. Ändå sitter jag här på en fredag, dagen då de flesta i min ålder planerar inför kvällens fest, och kan inte ens se över det quiz jag precis har gjort. Kan du känna igen dig kanske?
Innan jag glömmer, glöm inte att äta en paj idag också (3.14 😉 ). För mig blir det en kycklingpaj till middag följt av en fransk citronpaj till efterrätt. Vad som gör den fransk vet jag inte riktigt, men men, en dag fylld av paj blir det i alla fall för mig!
På andra tankar så har jag haft en väldigt mysig dag musik-vis. Jag har mina perioder med musikgenrer. Man får ju ofta den där frågan på en första dejt eller av någon man försöker lära känna: ”Vad lyssnar du på för musik?”. Jag vet inte om folk bara låtsas som att de har en favorit när de säger något specifikt som typ: rock eller klassiskt, men jag hade nog aldrig kunnat välja. Jag brukar nog säga klassisk rock för att bespara mig tiden det tar att förklara att jag egentligen lyssnar på allt och lite till. Idag har jag haft ett Veronica Maggio-marathon. Jag sitter faktiskt och lyssnar på Ingenting Kvar medans jag sitter och skriver detta inlägg. Det finns något så oerhört vackert i hennes låtar som jag faktiskt inte har hört hos någon annan artist. Jag älskar också att hon bara (tror jag, har i alla fall inte hört något annat) sjunger på svenska. Hennes texter är så välskrivna, och jag uppskattar hennes nyaste skiva precis lika mycket som hennes tidigaste. Jag tror att jag uppskattar den för att det får mig att känna mig som om jag vore en karaktär i en bok med en mystisk bakgrundshistoria som alla vill ta del av. Hennes musik får mig att känna mig som att jag vore en rik donna som shoppar på Östermalm men samtidigt får mig att känna mig som en eremit som strosar längst med stranden i Sveriges södra kuster. Hennes musik får mig på något sätt att känna mig viktig i världen, och det behöver jag nog just nu i livet. Jag har i veckan lyssnat väldigt blandat. Någon dag blev det mellolåtar, inte bara i år utan alla de bästa låtarna genom mellohistoria så som När Vindarna Viskar Mitt Namn, Det Gör Ont eller Popular. Ja, till och med Eric Saade. Du blir nog inget förvånad när jag berättar för dig att han var den allra första crush jag hade i livet. Jag hade, måste jag pinsamt erkänna, en poster av honom på min sovrumsvägg. Jag snodde den ur min KP-tidning.
Melodifestivalen. Det har verkligen varit ett kontroversiellt ämne senaste veckan sen Kaj utsågs till vinnaren. Jag satt själv väldigt spänt under finalen. Jag hade egentligen hållit på Revolution, jag tyckte det var ett starkt nummer med hög potential till att vinna i eurovision. Däremot var jag inte emot Kaj på något vis, jag tyckte snarare att det var roligt att se ett komiskt bidrag på SVENSKA i finalen, det är inte allt för ofta det sker. Jag visste ju att Kaj var topptippade, men aldrig i mina vildaste drömmar hade jag kunnat förutspå deras vinst. När vinnaren skulle utses så satt jag i vardagsrummet med min pappa och styvmamma, varav båda försöker lugna mig med: ”Vi vet redan att Måns kommer vinna” ”Kaj vet redan att de förlorat”, inte på ett sätt som skulle ta i från dem deras vinst utan bara för att vi var verkligen övertygade att den inte skulle klara slutspurten. Sen säger de det, KAJ ÄR VINNARNA. Min initiala reaktion var chock, sedan besvikelse, sedan frustration och sedan lugn och harmoni. Varför denna känslosväng? Jo, är det något jag gillar så är det eurovision. De senaste åren har jag varit mycket insatt i musiktävlingen och sett till att kunna alla bidrag innan tävlingen ens dragit igång. Mitt fokus under melloveckorna är därför inte ”vilket bidrag är mest underhållande?” eller ens nödvändigtvis ”vilken låt är bäst?” snarare lyssnar jag efter: Vilken låt kommer göra så att vi vinner Eurovision? I mina ögon så hade en låt om bastubad på svenska inte en chans hos den europeiska publiken och det gjorde lite ont. Men egentligen, vad spelar det för roll? Och det var där lugnet och harmonin kom. Bara Bada Bastu är en rolig låt som har många starka element. Kaj har underbara röster, och det märks verkligen att de har roligt på scen. Just nu är dessutom Kaj absolut topptippade som vinnare av Eurovision 2025 med hela 25%, 2:an har bara 15% i odds. Vem vet? Ett mirakel kan alltid hända. Nej, nu kanske det är dags att ta sig an de där instuderingsfrågorna en gång till. Eller…. Jag kanske går hem och säger tack och hej, nu tar jag helg.
Tills nästa gång,
Din käraste,My Tilde
-
Frilansande Fotograf
Hej hej,
Nu var det ett rätt så bra tag sedan jag skrev något på denna blogg. Jag ber om ursäkt för den långa tystnaden. Det är inte så att det inte funnits saker att säga, för det finns det allt för mycket om. Det har verkligen bara hamnat om en komplett brist på energi och ork.
Det har varit ett sådant par hektiska veckor att min hjärna och kropp befunnit sig som på två olika stadier i livet. Jag kan ju tyvärr inte minnas precis allt som har hänt men vi kan väll försöka ta sig igenom det som verkligen satt sig i mitt hjärta från dessa senaste veckor.
Jag fick gå på Leos Lekland med min systerdotter. Vi var ju såklart där för hennes skull, inte min. Däremot så måste jag ju erkänna att nostalgin låg och drog i avundsjukstrådarna när jag såg alla barnen springa runt, åka roliga rutschkanor och hoppa på studsmattorna. Det är verkligen något jag kan minnas tydligt från min egna barndom. Glädjen det gav mig… Det var i alla fall så roligt och meningsfullt för mig att få vara med på hennes första besök till en sådan plats av ren glädje och underhållning. Man kan summera att besöket börjades tveksamt, men fundersamma blickar på barnen som sprang runt och vart vi har tagit henne, men besöket slutade i att man knappt fick henne ur bollhavet.
Sedan så har det varit sjukt mycket skola. Vi började med, och avslutade, en fotografikurs som var så så rolig!! På bilden till detta inlägg så ser du min fantastiska kurskamrat och vän Maja som poserar så vackert där med en systemkamera vi fick låna från skolan. Snacka om att man kände sig som en äkta journalist och professional fotograf för första gången på hela kursen. Första dagen på kursen spenderades med att springa runt som en höna utan huvud som desperat tog tiotals foton på varje plats vi befann oss. Vi fick lite olika uppgifter där vi fick öva på diverse kamerainställningar, och trots att det var väldigt roligt, så var det en sån himla snabb kurs, så det hela känns nästan som en feberdröm. En dag var verkligen huller om buller. Då fick vi spendera dagen som med ”eget arbete” där vi skulle ta diverse porträttbilder på olika platser. Dagen påbörjades på ett produktionsbolag i radio där Maja tog (om man får säga det själv) imponerande bilder på mig som om jag vore radiopratare:
Bilder: Maja Sandborg 
Vi begav oss sedan ut på stan där jag istället fick agera fotograf och ta några ytterligare snygga bilder fast denna gång på Maja. Jag trodde jag skulle dö av skam när jag skulle kliva in på en butik för att nästintill ställa mig på knä och be om att få ta bilder i deras lokal. Jag hade mentalt förberett ett argumenterande tal om varför det är till deras fördel att låta mig ta bilder i deras butik, men jag hann inte längre än ”Vi pluggar journalistik och skulle behöva ta lite bilder, får vi göra det här?” innan vi hade fått ett ”Ja” till svar. Svårare än så var det inte.
Dagen avslutades på Naturhistoriska Riksmuseet. Ett museum som jag verkligen kan rekommendera alla, vuxna som barn att besöka, även om ni redan varit där. Det är alltid så pass mysigt, och oftast har de något nytt som tillkommit. Så dyrt är det inte heller. Eller ja, allt är väll dyrt nu förtiden när det kommer till museum, men NRM (Naturhistoriska Riksmuseet) ligger ändå i den lägre prisklassen. Och inte tror du väll att jag besöker ett vacker museum med en dyr systemkamera utan att ta bilder? Nej såklart inte, här har du några av mina favoriter!
Bilder: Alva Nordström.
Plats: Naturhistoriska Riksmuseet.
Dagen idag har än så länge bestått av föreläsningar på vår nya delkurs gällande nyhetsvärdering och nyhetsetik. Något väldigt intressant och högst aktuellt, bara igår så kom ju kontroversiella nyheten där man publicerade bilder på en 1.5 åring. Jag förstår att man kan argumentera för mycket, men att publicera bilder av ett barn i en sådan pass känslig situation där barnet inte kan ge sitt samtycke för att dens ansikte ska synas i samband med en sån nyhet… Det är för mig bara skamligt. Det finns absolut ingenting som barnets ansikte bidrar till när det kommer till allmänhetens intresse. De argumenterar att det inte ansågs som att barnet kommer påverkas negativt eller skadas av denna publicering av bilder, men hur har de gjort det bedömandet? Nej, jag ska inte spåra här nu. Nu ska vi lyssna på en föreläsning från självaste Medieombudsmannen. Vi hörs snart igen, hoppas jag.
Tills vidare,
Din Käraste,My Tilde
-
Guldkant i Vardagen
Hej hej,
Det här är alltid en mysig stund för mig, att få sätta mig ner och berätta för dig om det senaste i mitt lilla liv.
Måste bara berätta direkt om bilden ! Jag var på väg till Fältöversten för att plugga lite med en kurskamrat. Morgonen i sig var nog inte så jätte rolig. Jag vaknade lite extra trött, åt lite halvgoda våfflor och begav mig sen med lite tunga steg. Min resa tvingade mig även att åka via en station som ger mig ganska enormt med ångest, för det finns nämligen en person jag absolut inte vill träffa som rör sig mycket i de kretsarna. Så jag kommer fram vid Karlaplan, jag är trött, illamående och har lite påslag av ångest. Jag ställer mig i rulltrappan, tittar upp och ser…. En kvinna med gulddojor. Asså, hur coolt är inte det? Att ha på sig dem menar jag, inte att se de. Jag vet inte varför, och det är egentligen en sådan pass liten detalj men den gjorde mig bara så glad!
Igår gjorde jag också något som jag var sjukt nervös inför innan men som, med det mesta jag är nervös över, gick super bra. I skolan just nu håller vi på att skriva kamratporträtt. Det är en text där vi ska intervjua en av våra kurskamrater och sedan skriva en flytande text där vi berättar om den här personens liv. Vad de gillar, vad de gjort innan, vilka hobbys de har osv. Den jag skulle intervjua var en person jag kände igen sedan innan. Man hade sett de i klassrummet, hört de prata någon gång och kanske sagt någon enstaka mening, men jag kan inte på något sätt säga att jag kände personen. Jag är också en sådan att jag tyvärr bryr mig väldigt mycket om vad andra tycker om mig, och vill alltid göra ett bra första intryck. Tro mig, jag försöker verkligen jobba bort denna vanan. Dessutom, hur mycket man än försöker få folk att gilla en, eller bara vara den man är så kommer det alltid finnas någon eller några som inte tycker om en. Det behöver inte på något sätt betyda att det är dig det är fel på, och att du måste ändras, utan ibland är det bara så. Du kanske träffat någon person och känt ”Jag tror inte jag kommer bli vän med hen” utan att du faktiskt sagt ett ord till dem. Det är tyvärr bara så det är med oss sociala varelser som kallas människor, ibland så kommer man helt enkelt inte komma överens. Nu säger jag inte att det var det som hände här. Jag insåg nu att det kanske kunde låta så. Jag ville bara poängtera att jag fortfarande bryr mig om vad andra tycker trots att det är dumt för jag har ingen makt över det överhuvudtaget. I ALLA FALL. Vi sågs på ett kafé inne i stan, jag började ställa massa frågor, de svarade på en massa frågor. Det hela tycker jag flöt på väldigt bra ändå. De var trevlig och gav mig bra med material jag kunde använda i min text. Sen kom vi till slutet… Vill bara säga till personen om de mot förmodan läser detta, jag ber om ursäkt! Vi skulle gå åt motsatta håll. Jag är Stockholmare så när vi säger hejdå till någon vi inte riktigt känner så typ bara går man, men jag såg att deras arm rörde sig något vilket jag först tolkade var som ett handskak, så jag tar upp min hand för ett handskak. Jag inser sedan att de faktiskt är på väg in för en kram, men att de ser att jag inte gör det och därmed avbryter sin ingång på kram. Då börjar JAG gå in för en kram när min långsamma hjärna inser att en kram skulle ske, och så blir det en sådan där halvkram som känns lite halvforcerad…. Smäll i ansiktet på mig själv asså, en sådan bra intervju och sedan ett sånt dumt avslut från min sida. Jag inser att de kanske inte ens tänkte på det här i stunden, och nu har jag planterat den tanken i huvudet. Då vill jag bara klargöra att hade jag inte varit Stockholmare hade jag naturligt gått in för kramen, det var inget märkligt eller stelt själva interaktionen, blev bara utskämd av mig själv…
Idag har dagen gått och skrivande, skrivande, skrivande. Måste ändå säga att få kurser har fått mig att plugga så pass intensivt som den här kursen gör. Jag är lite orolig att jag just nu bränner ljuset i båda ändarna och att jag kan vara påväg mot en liten utmattning, men det är lite som en drog den här uppgiften. Jag vill verkligen inte sluta. Jag vill finslipa och korrigera och göra den till det bästa den kan bli. Nej, man kanske ska lägga ner datorn för kvällen nu. Det här kan inte vara helt hälsosamt. Jag byter en skärm mot en annan, nu blir det någon mysserie som Modern Family eller något liknande.
Tills nästa gång,
Din käraste,My Tilde
