Det Som Inte Ska Hända…
Hej hej igen,
Denna typen av inlägg hoppas jag väll att jag inte hade behövt göra på ett långt tag, eller någonsin, men nu har det som inte skulle hända, hänt. Nätterna nu i veckan har varit fyllda av flera uppvaknanden från diverse explosioner som skett i närområdet. Bara för två dagar sen så vaknade jag upp av en högljudd explosion och fick reda på att det var ett lägenhetshus bara 900 meter från mig och min familjs lägenhet. Det tog närmare 2 timmar innan jag kunde finna ro igen för att somna. Min pappa var så gott som ovetande, han kände inte till explosionen när han vaknade uppvilad senare på morgonen. Man har ju varit oroad, men man tänker alltid ”Det är klart att det där inte händer hos mig”. För varje explosion som skett har i alla fall mitt hjärta bultat lite hårdare, och en klump vuxit större i magen. Och i natt så hände det. Klockan 04:03 inatt vaknade jag av en sådan pass enorm smäll så jag trodde det var i vår egna port som smällt. En explosion hade skett 70 meter från mitt sovrum i grannhuset. Som tur var så var det ingen större smäll, porten på lägenhetshuset fick endast lindriga skador, men ljudet som man vaknade till…. Min pappa som inte har vaknat av detta innan trodde först att det var en container de hade släppt på marken, men jag som redan vaknat 2 nätter tidigare inom spannet av en vecka visste mycket väl vad ljudet var för något. Direkt tittade jag ut genom titthålet för att bekräfta om det hade varit vår port som smällt, så pass högt lät smällen. När jag klargjort att vi var trygga började vi spana på grannhusen, och då ser vi bilar med varningsblinkers och en ensam kvinna som går och ser ut att fotografera med telefonen och prata i telefonen.
Bara två minuter efter uppstigning dyker polis upp med blåljus, utan sirener och innan man vet av det så har de spärrat av området. De första 35 minuterna står jag och min pappa samlade i vardagsrumsfönstret för att, vad jag tror är en kombination av att, smälta vad som hänt och se vad som sker härnäst. Fler polisbilar dyker upp, polisbuss, tre brandbilar, två ambulanser, nationella bombskyddet, tekniker, journalister. Vår gata har inom en timme blivit en scen för en dokumentär. Det hela känns fortfarande overkligt. Som jag nämnde tidigare så var det en lindrig smäll, och jag känner inte till att någon blev skadad. Som tur är så är våra hus byggda under slutet av världskrigen och är därför väldigt ordentligt rustade för smällar som dessa. Vårt hus har till och med skyddsrum om det skulle behövas där man ska kunna känna sig trygg. Även trots detta så blir man såklart arg, trött och rädd vilket är precis det som dessa människor vill åstadkomma. Jag ligger nu på natten och förväntar mig att jag kommer vakna av att fönstret går i kras, eller att polis bankar på dörren för att en bomb ligger i närheten. Jag vill kunna sova på mina nätter, och dessa gangsters tar det ifrån mig.
På ett sätt så känner man att man kunde gjort mer, jag hade ju på känn att något sånt här skulle skett nära mig, om jag bara hade hållit mig vaken och hållit utkik kanske jag kunde ha sett vad so skett och vem som gjort det. Samtidigt förstår jag ju att det är en overklig tanke att stanna vaken varje natt med tanken att någon kanske kommer till ens närområde. Samtidigt känner man att det måste göras mer i samhället för att förhindra detta. Vi är uppe i 28 explosioner sedan början på året i Sverige, det är en explosion per dag… Jag är rädd att röra mig ute om kvällarna, gatorna jag rör mig på blir allt färre. Och just nu håller jag mig mest från att kollapsa helt och hållet. Jag vill kunna visa mig stark, jag önskar jag kunde visa min ilska och att detta inte är okej. Men just nu vill jag bara få sova… Godnatt.
Din käraste,
My Tilde
