Maj
-
Praktiken fortsätter – Kämpar in i det sista
Hej hej,
Ja, jag tror egentligen att jag har fått det mesta sagt bara genom min rubrik. Gud vilken vecka! Först och främst vill jag bara säga att det har varit så roligt att vara på en lokal redaktion och få se deras arbete. Det är så häftigt att se hur de jobbar, hur nära redaktionen verkligen blir samhället och så. Jag är däremot helt slut i huvudet. Jag visste att denna vecka skulle bli tuff, just eftersom att jag skulle jobba hela helgen också, men jag känner verkligen att hjärnan är MOS.
Lokaljournalistik är verkligen något som fascinerar mig, och jag tycker att det är väldigt spännande just hur journalisten både ska vara ett granskande öga, och samtidigt var en del av det. Däremot tror jag inte att detta är den typ av journalistik jag kommer vilja jobba med senare. Jag har faktiskt ingen aning om vad för typ av journalistik jag vill jobba med. Jag funderade först på rättsjournalistik och tänkte, wow det är ju jätte spännande. Då kan jag sitta med på rättegångar, och utforska brott osv. Och så insåg jag hur många hot och fara som rättsjournalister utsätts för bara genom att bevaka den typ av journalistik som de gör. Många har skyddad identitet just för att de får så mycket hot… Sen tänkte jag att man skulle kunna bli utrikeskorrespondent, men då måste jag flytta till ett helt nytt land, och oftast måste man besöka krigszoner, vilket jag inte tror att jag skulle våga. Jag ser enormt upp till journalister som gör just det. Tar sig till platser ingen annan vågar, så att människor kan få en inblick i hur det området ser ut eller fungerar. Det är helt sjukt, och jag har en enorm mängd respekt för dem, för jag hade aldrig vågat…. Inte idag i alla fall.
Nej, jag har ingen aning om vad jag kommer vilja hålla på med för typ av journalistik, men kanske är det helt rätt. Jag kanske håller på med 5 olika typer av journalistik, eller så kanske jag lyckas hitta den där enda typen för mig. Jag hoppas det i alla fall. Kanske politik och samhällsbevakning? Lite varierat men inte nödvändigtvis jätte deprimerande.
På tal om deprimerande samhällsbevakning, så gissar jag på att du inte har missat alla de senaste uttalandena från den käraste presidenten Donald Strumpa. Det heter han såklart inte, men vem vet, han kanske skulle använda min blogg som propaganda om jag använde hans faktiska namn. I början av året, när han precis blivit tillsatt så var jag nog faktiskt mest rädd. Jag var rädd över vad han skulle göra, vilken makt han nu hade. Sen började jag bli trött, jag såg hans namn och hans fåniga idéer i tidningen varje dag. Därefter blev jag arg och frustrerad. Hur kunde folket rösta igenom honom? Och hur vågade de nu vara förvånade över allt kaos han orsakar när vi varnade dem gång på gång? Där jag är nu, är att jag kan inte rå för och skratta. Det är så absurt att vi har en gammal gubbe som sitter hela världen på andra sidan jorden, som kan med bara några få ord få hela ekonomier att krasa. ”Tullar i EU”, börsen faller, ”Putin är galen”, börsen stiger, ”Nu är vi bästisar igen”, börsen faller. Den sista har ju inte fallit, och jag vet faktiskt inte heller om börsen steg när han sa att Putin är galen, men hur som så känns det som att mannen har mer makt än vad han tillgavs när han började ”regera”.
Inte nog med att han visar fel bilder på mord för att smutskasta en annan president, inte nog med att han låtsas som att det är HAN som förutspått att Ryssland faktiskt ville ha hela Ukraina när vi andra har sagt det i TRE år. Det är det faktum att hans namn dyker upp i varenda artikel jag öppnar. Det kan vara om något absurt som en konsert i Hamburg, ändå har Strumpan av någon anledning någon form av åsikt på det. Fokusera på ditt egna land istället, snälla, för allas skull. Lös dina egna problem, sen kan du försöka lägga dig i våra.
Usch, förlåt, jag behövde verkligen bara få ur mig det där. Det ligger bara och gnager i huvudet på mig, och jag börjar bli trött igen men denna gång på att han ska få ta så mycket av min energi.
Nu har jag bara 2 praktikdagar kvar, och sedan är det helg och ett väldigt kort sommarlov innan sommarjobbet drar igång!
Tills nästa gång,
Din käraste,
My Tilde
-
Redaktionsarbetet börjar!
Hej hej,
Min hjärna är komplett mos idag. Nu börjar jag verkligen känna att terminen råder mot sitt slut och jag ser fram emot att kunna spendera mina dagar utan prestationsångest och nya uppgifter som hänger på mina axlar varje vecka. Men ännu är inte kursen över. Jag är nu på den delkurs som jag såg absolut mest fram emot men som jag också var mest nervös över: Kortpraktiken.
Jag är alltså två veckor på en lokal nyhetsredaktion i Nynäshamn, och får vara del av deras redaktionella arbete. Jag har än så länge skrivit två artiklar och en notis. Det har varit väldigt roligt men också väldigt dränerande. Inte är det varje dag man får vara på en lokaltidning, så tror du inte då att jag går in med 120% för att visa hur bra och förberedd jag är och nu kan jag inte hålla mitt egna tempo. Det är väll alltid roligt att kunna leverera en artikel per dag, och när jag kommer ut i arbetslivet förväntas såklart mycket mer än det från mig. Samtidigt så är det slutet av terminen, vi har tagit in så mycket ny information och förväntas göra uppgifter parallellt med denna praktik. Det hade varit bra om jag hade kunnat tagga ner lite och kanske jobba på en artikel i 2 dagar i alla fall så att jag kan ha en dag som är hektisk, och sen en dag där jag bara kan fokusera på att skriva. Mitt sociala batteri känner jag blir mindre och mindre för varje dag men jag kämpar, och gör mitt bästa. Dessutom jobbar jag i helgen så jag gör mitt bästa att orka med, idag är dag 4 av mina 12-dagar-på-rak-pass.
Förutom att klaga på min energibrist och orealistiska tankar på vad jag ska klara av så har min praktik varit enormt rolig och väldigt givande. Jag har nog aldrig skrivit så mycket som jag gör nu, och jag får verkligen göra research. Det är ju verkligen det jag tycker är som roligast. Som nämnt så har jag skrivit två artiklar och en notis, en handlade om babycaféer, en om invasiva arter och en om backluckeloppis. Som ni hör så har jag fått testat vattnet lite med allt möjligt. Jag måste också säga att arbetet på en lokal redaktion är precis som vår utbildning har förberett oss på: Man måste oftast anteckna intervjuer med papper och penna, man är den som både fotar med systemkamera och den som intervjuar, man skriver ihop allt väldigt snabbt och de får inte vara allt för långa. Så tuff som den här terminen ändå har varit så har den ju verkligen redan förberett mig väl på vad det är som förväntas av mig när jag kommer ut och ska börja jobba på riktigt. Jag är faktiskt väldigt nyfiken på vad vi ska göra de kommande 2 åren av utbildningen. Det finns väll inget mer jag kan lära mig? Jag är klar journalist! Nej då, så naiv är jag inte. Jag är klart medveten att det arbete jag gör nu är bebissteg jämfört med när jag faktiskt kommer ut och börjar jobba på riktigt. På helhet så är jag väldigt nöjd med praktiken, trots att min hjärna nu har svårt att hänga med. Det kan ju också vara vädret, vad hände egentligen med den där sommaren vi skulle få?
I övrigt så rullar livet på egentligen som vanligt. Livet är väll lite mycket just nu men det är nog bara för att det blir många timmars arbete just nu och ganska få timmar som jag kan sitta och bara vara för mig själv. Jag drivs verkligen av de timmarna. Där jag kan sitta med mig själv och reflektera över allt gott och ont som finns i mitt liv just nu.
Nu håller vi tummarna att jag överlever resten av praktiken utan att drukna i min självgjorda perfektionism.
Tills nästa gång.
Din käraste,
My Tilde
-
Helgresa till Jönköping
Hej hej,
Jag skriver just nu från vårt (mitt och min killes) hotell i Jönköping. Idag är dag 3 och den sista dagen på vår lilla get-away.
Vi började resan i fredags där vi gav oss iväg med bilen hit. Jag hade planerat resan mycket väl och vi skulle vara framme ganska precis 12:30, detta så att jag skulle kunna delta på ett seminarium via Zoom som var tänkt att börja vid 13. Såklart så får jag dock ett mail sent på eftermiddagen dagen innan vi ska åka att min seminarielärare behövt tänka om och att vi därmed behöver påbörja lektionen vid 10 istället. Det var en suck, men vad ska man göra? Hon behövde flytta lektionen, så då var det bara att anpassa. Vi började åka som tidigare planerat runt 8:30, men fick göra ett stopp i Nyköping där jag hade möjlighet att sätta mig på ett café för att delta digitalt. Under tiden fick min kille chansen att utforska en svensk stad han aldrig varit i förut.
Hans omdöme om staden: ”Absolutely beautiful, classical and charming.”. Ni har verkligen imponerat honom Nyköping, över bara en timmes promenad.
Vi kom fram till hotellet i fredags där vi möttes av det mest gammaldags och tajta parkeringsgarage jag varit med om. Är det något jag fått öva på här i Jönköping så är det att köra bil. Utöver parkeringsgaraget, så kan jag summera min körning i Jönköping som följande: rondeller, enkelriktade vägar som dyker upp lite hur som helst, och filuppdelningar som gör mig galen. Vi körde på en tvåfilig väg där höger och vänster körfält sedan separerades av en barriär emellan, bara för att sedan gå ihop igen 200 meter senare, ingen svängfil, inga trafikljus, inget reversibelt körfält. Jag såg verkligen ingen uppenbar anledning till uppdelningen av filerna, och så tycks det vara på flera ställen i Nyköping. Jag har till min bästa förmåga försökt följa GPS:en, men jäklar vad jag har fått träna på att läsa skyltar, särskilt påbudsmärken för att förstå var på vägen jag bör köra.
Om man bortser från krångligt körande så har vår resa varit helt underbar. Den har inte varit knökfull av aktiviteter varje minut, utan vi har lite gjort vad vi känner för men ändå utforskat måttligt. Gårdagen bestod av ett besök till Brahehus för att se ruinerna, där jag märkte att man även kunde ta rätt så gulliga bilder:
Ignorera att färgtemperaturen i bilderna är så olika, jag har inte haft någon tid att redigera dem…
Efter besöket till ruinerna begav vi oss till Gränna, polkagrisstaden. Såklart köpte vi varsin polkagris och njöt även av Gränna glass där smakerna inte gjorde oss besvikna: Fläder & citron, kardemumma, äpple & kanel, lingon och såklart polkagris. Sådana smaker har jag inte sett synen av i Stockholm, men jag kanske har letat på fel ställe.
Vi begav oss sedan till Gränna museet där man kunde få lära sig allt som finns att veta om Andréexpeditionen. Jag vet inte om ni vet något om det sedan innan. Jag kände till det från historielektionerna, och förstod att det var någon eller några som dog, men jag visste verkligen i historian i sin helhet. Om du inte redan läst på om det eller sett någon dokumentär kring det så kan jag verkligen rekommendera det. En väldigt sorglig historia om tre män som dog alldeles för unga som bara ville bevisa för världen att de kunde uppnå något. Jag blev själv väldigt berörd bara av introduktionsfilmen som visades i första rummet på muséet.
Idag bestod dagen av ett besök till Dumme Mosse, ett naturreservat annorlunda från alla andra naturreservat jag besökt. I början tyckte jag bara att det var en vacker skog, olik annan natur man gått i, men sedan kom vi till denna platta myr som såg ut att sträcka sig så långt ögat kunde se… Ett tag kändes det som att vi var på en stig som aldrig tog slut, och att träden aldrig närmade sig hur länge vi än hade gått. Det var en häftigt men samtidigt lätt obehaglig känsla.
Jag har aldrig laddat upp videoklipp på detta sätt så jag hoppas att det fungerade väl, annars får ni höra av er till mig så får jag hitta något annat sätt att förmedla vår utflykt 🙂
Resten av dagen bestod av en lättsam promenad genom stan, så väl som till vår närliggande kyrka. Wow, så vacker den var! Jag har alltid beundrat skönheten som är kyrkor.
Nu ligger vi uppe på vårt rum, proppmätta från vår middag, och tänkte försöka hitta någon mysig film att titta på. Har du något förslag så skriv gärna! Ju fler alternativ, desto bättre. Imorgon blir det åka av hemåt igen. Tack för denna helg Jönköping, den har varit helt underbar!
Tills nästa gång,
Din käraste,
My Tilde
-
Skratt i Massvis
Hej hej,
Jag håller på och övar på att skriva sådana här kortare inlägg. Sådana där som berättar något litet roligt utan att det ska behöva vara en hel novell. Det är nog mitt behov av att prestera som säger att jag måste ha i alla fall femton olika saker jag kan berätta om innan jag skriver ett inlägg men nu testar jag något lite mer spontant. Kanske så som en blogg faktiskt bör fungera på?
Dagen har varit en ganska lugn och typisk fredag. Jag var iväg till butikerna imorse och köpte några produkter ni nog är sjukt avundsjuka på: Två fantasyböcker, en solcellsljusslinga (testa säga det 10 gånger så snabbt du kan) och två vindrutetorkare till bilen. Ni hör ju, riktiga FANTAST-köp. Jag är i alla fall nöjd med samtliga produkter.
Efter min spenderarmorgon så följde sedan en väldigt lugn dag i soffan med lite dramatisk Youtube och eftersökning kring vad mitt nästa moment på universitetet innehåller. Vi ska nu börja med vår radiokurs! Jag är väldigt exalterad. Radio är ju det jag egentligen vill jobba med främst, som det ser ut just nu. Men vem vet, efter denna kurs kanske jag aldrig vill jobba med radio igen….
Kvällen fylldes sedan med skratt och tårar (av glädje) då jag gick och såg den fantastiska Carl Stanley. Wow, wow, WOW! Jag var lite tveksam när värm-upp komikern kom ut. Han var väldigt rolig och levererade mycket bra skämt, men jag tror att vår humor skiljde oss åt lite granna. Men sånt händer ju. Ibland går man och testar, och ibland är det inte helt för en. Han lyckades i alla fall få ut några kraxskratt från mig, men sedan klev stjärnan av showen ut. Självaste Mr Stanley. Jag tror inte att ni förstår hur mycket jag har skrattat. Sådana fantastiska skämt bara den ena efter den andra. Jag kan då och då ändå lyckas slänga ut mig en replik som kan få några skratt i gruppen, men att kunna kliva ut framför en sådan där stor publik och bara gång på gång få de att dö av skratt. Nämen det är en sådan talang. Har ni inte redan gått och sett honom så kan jag verkligen starkt rekommendera det. Här har ni hans shower och hur ni bokar.
Vid slutet av showen hade jag skrattat så pass hårt att klockan signalerade att jag hade uppnått mitt träningsmål. Men jag hade verkligen likväl kunnat gjort crunches för jag hade så ont i magen när jag gick ut därifrån, på allra bästa sätt. Just det man behövde i denna tid, och jag funderar på om man faktiskt ska gå igen när han kommer tillbaka i November.
Nu ska jag vila och få lite välförtjänt sömn.
Tills nästa gång,
Din käraste,My Tilde
-
Bokrecension: Suzanne Collins Sunrise on the Reaping
I Sunrise on the Reaping tar Suzanne Collins läsaren tillbaka till Panem i en tankeväckande skildring av de 25:e hungerspelen. Genom Haymitch Abernathys ögon får läsaren en inblick i hur propagandan griper in på liv och död, och vad det gör med dem som försöker överleva.
Boken utspelar sig i de 25:e hungerspelen, den så kallade andra kvartssekelkuvningen. Haymitch Abernathy, en pojke från distrikt 12, väljs ut i strid med reglerna för att slåss till sin död mot 47 andra ungdomar. Med presidenten och spelledarna emot sig måste han använda sin charm och intelligens för att försöka ta sig hem till familjen och sin kärlek, Lenore Dove.
Sunrise on the Reaping är ännu en dystopisk roman i Suzanne Collins Hungerspelsvärld. Boken behandlar aktuella ämnen som propaganda, politisk manipulation och uppoffringar.
Trots att jag sett samtliga filmer är detta min första bok av Collins och den imponerar. Boken lyckas med sitt språk och struktur skapa en engagerande miljö som får mig som läsare att aldrig vilja lägga ner den.
Användningen av propaganda och manipulation inför publik speglar dagens användning inte bara för politisk manipulation utan även underhållning som reality shower. Collins beskriver detta väl då Haymitch väljs ut för spelen och hans flickvän protesterar så kraftigt att hon hotas skjutas, men räddas av en TV-regissör:
”Vänta lite. Drusilla, om det går bra skulle jag vilja ha kvar henne för ett tårdränkt avsked. Publiken fullkomligt avgudar sånt och, som du alltid brukar säga, det är en utmaning att få de att ens lägga märke till Tolvan.” (Sida 37)
Det framgår inte genom Haymitchs tolkning om detta definitivt var ett försök till propaganda, eller en rebellisk handling för att rädda livet på en oskyldig flicka. Detta är ett upprepande tema som läsaren måste brottas med. Eftersom boken berättas ur Haymitchs perspektiv, får man aldrig en sanningsenlig blick i vad som är manipulationer och vad som är lycka och tur. Denna teknik är endast till läsarens fördel, då det skapar en tydligare anknytning till läsaren och Haymitch. Man får känna hans rädsla och paranoia på en personlig nivå.
Miljöbeskrivningarna är ännu en av styrkorna i boken, där man återigen via Haymitch får en tydlig bild av var man befinner sig och hur miljön påverkar en.
”En jämn grön äng som sträcker sig kilometervis åt alla håll, färggranna fåglar upp i luften i samma färger som tuvorna med pigga blommor på marken och blommorna matchar i sin tur spelarnas kläder. En himmel så blå att man får ont i ögonen, moln så fluffiga att man vill studsa på dem. Och doften! Som om de hällt luften från den finaste vårdagen på flaska och korkat upp den bara för oss.” (Sida 236)
Även om miljöbeskrivningarna är tydliga och levande, brister boken i personbeskrivningar. Då boken utspelar sig från Haymitchs perspektiv, får man se karaktärerna från hans perspektiv, men det saknas beskrivningar kring utseende och deras bakgrunder på djupet. Detta gör att man saknar en personlig koppling till flera av karaktärerna. En karaktär som däremot får ett starkt och konsekvent porträtt är president Snow. Man får en återkommande inblick i hur korrupt han och hans politik egentligen är. I samtliga av Collins hungerspelsböcker lär man känna Snow som en diktator som inte har några gränser när det kommer till att tygla sin befolkning. I denna bok får man dock en ännu tydligare, mörkare och mer oroande bild. Detta kan man se i den sista dagen av de 25:e hungerspelen när Haymitch, besegrad, säger:
”Jag är helt och hållet i Snows våld och han kan manipulera mig hur han vill, en nickedocka, en spelbricka, en leksak. Det är hans budskap jag förmedlar, hans propaganda, jag sitter i hans fälla och måste göra precis som han befaller i hungerspelen, den bästa propagandan regimen har.” (Sida 358)
Trots att boken via sin användning av fantasyfigurer som ”muttar” och ”härmskrikor” behåller en känsla av science fiction så lyckas boken närma sig en realistisk ton som mer påminner om vår verklighet än om klassisk science fiction. Karaktärerna och världen de lever i känns som en endast dramatiserad version av dagens samhälle och dit världen är påväg.
Sunrise on the Reaping är en välskriven bok om ett fiktivt problem som i den värsta av världar skulle kunna bli en verklighet. Genom sina miljöbeskrivningar och sitt perspektiv utifrån Haymitch får läsaren en inblick i känslorna av undersåtarna i distrikten och varför de så hjälplöst står och tittar på medan Kapitolium dödar deras barn. Hungerspelsserien är och fortsätter att vara en växande serie där potentialet för många fler böcker finns för att utveckla historien ytterligare.
Boken riktar sig främst till barn och ungdomar men kan likväl läsas och uppskattas av vuxna.
Betyg:
Sunrise of the Reaping får en solklar 5 av 5 stjärnor
Faktaruta:
Titel: Sunrise on the Reaping Författare: Suzanne Collins Förlag: Bonnier Carlsen Utgivningsår: 2025 Genre: Science Fiction Antal sidor: 427 Originalspråk / Översättning: Engelska / Lena Jonsson & Maggie Andersson -
Semestern är över
Hej hej,
Välkommen tillbaka, säger jag till dig precis lika mycket som jag säger till mig själv. Jag är ledsen för det stora uppehållet utan tydlig anledning. Däremot, det som är så skönt med en sådan här liten och personlig blogg är just att jag själv kan bestämma när jag vill/ska skriva något. Jag har inget strikt schema jag måste följa eller en kvot jag måste uppnå per månad, och det är något jag är väldigt glad över.
Så vad har hänt sedan vi pratade senast? Jo väldigt mycket såklart, fast jag tror inte jag lyckas komma ihåg allt. Jag ska göra mitt bästa att berätta om det viktigaste.
Vad händer i studierna?
Vi har under senaste månaden hållit på med vår delkurs i lokaljournalistik. Kursen har varit väldigt hektiskt med många olika moment. Alldeles nyss höll vi på med våran studenttidning Nytt i Flempan där vi under en veckas tid skulle skriva ihop en artikel, en notis och en ”Hallå Där” eller ”Dagens Fråga”. I stunden kändes som det stressigaste momenten jag någonsin gjort, men jag visste inte vad jag hade framför mig. Jag måste dock säga, också något av det roligaste jag gjort. Man kände sig som en äkta journalist, som att man skrev för en faktisk tidning och tävlade om att leverera nyheter av hög kvalitet snabbt på pressen.Sedan kom en veckas ledighet som egentligen bör ha gått till kurslitteratursläsning men jag valde att ge mig själv en välförtjänt veckas semester. Sedan kom det som jag så naivt kom oförberedd till. Folk och försvar. Ett moment som på papper bara var värt 1 HP men som baserat på energin den tog av mig borde varit värt minst 3 HP. Vi fick en tidning vi skulle låtsas arbeta för, min tidning blev Dagens Nyheter. Därefter skulle vi på 5 timmar producera 5 artiklar, en ledare, en etta och en löpsedel, allt baserat på fiktiva nyheter vi fick via en nyhetssida. Det i sig var inte allt för illa men samtidigt hade vi presskonferenser med fiktiva ministrar och ansvariga varje halvtimme. Det var enormt svårt att hålla koll på alla nyheter som kom ut på en och samma gång, och sedan lägga undan allt för att delta på dessa upprepade presskonferenser och samtidigt komma på bra och relevanta frågor. Det är något av det mest hektiska jag någonsin gjort, men också något av det roligaste. Jag fick en verklig käftsmäll tillbaka till verkligheten om hur mitt liv kommer vara när jag kommer ut i yrkeslivet.
Vad händer i fritiden?
Det har helt ärligt varit så fullt upp att jag inte ens kan berätta vad som hänt i övrigt. Jag har varit iväg på resa till England över påsken. Jag har börjat läsa mycket mer skönlitteratur. Det senaste jag läste var den nya hungerspelsboken, som jag måste säga var alldeles fantastisk! Annars har det varit det samma gamla vanliga: skola, jobb, häng med vänner, häng med familj.Jag har funderat på att börja göra denna blogg lite av en blandning av mitt samma gamla vanliga med inblickar till mitt liv, men också öva på genuina journalistiska texter, reportage, recensioner osv. Vad tror du om det?
Jag är glad att vara tillbaka hur som helst, så får vi se hur ofta jag egentligen publicerar nu.
Tills nästa gång,
Din käraste,My Tilde
