Januari
-
Åter Till Livet
Hej hej,
Ja… Hur ska man börja detta inlägg? Gårdagen var en klart märklig dag. Jag lyckades tillslut somna om någon timme där på soffan när polisen dragit sig undan och solen äntligen hade gått upp. Jag vaknade först av att pappa begav sig till jobbet som om det vore vilken annan dag som helst. Men det är väl det man ska göra i krissituationer, bedriva samhället till den normalnivå som går? För mig, så var det inte lika lätt att återgå till livet som om det var en vanlig tisdag. Först låg jag bara kvar på soffan och bevakade nyheterna efter uppdateringar på situationer. Man gick lite fram och tillbaka till vardagsrumsfönstret för att se vad som skedde på gatan utanför, och om något nytt dykt upp. Egentligen skulle jag ha varit på en föreläsning vid 10, men jag kunde inte samla modet att ta mig dit efter min sömnlösa natt. Jag sa till mig själv att det var okej att missa en föreläsning, och att jag kan gå på den som börjar 13 istället. Jag hade tänkt ta mig kommunalt, men visste också att jag ville prata med krisstödjare i området som satts på plats till följd av explosionen, och det var inte säkert att de skulle vara kvar när jag kom hem igen.
Jag begav mig ut mot centrum, men hittade ingen där. Jag gick förbi skolan som ligger i närheten, men hittar ingen där heller. Efter att ha strosat i 20 minuter tvekar jag på att det faktiskt finns någon krisstödjare, men tänker att jag gör ett sista försök just där smällen skett. När jag kommer dit ser jag inte någon med grön väst på sig, men jag ser tre poliser samlade som pratar med varandra. Med lite skakiga ben går jag fram till männen och ställer dumt frågan: ”Det är inte ni som agera krisstödjare va?”. De svarar såklart nej, men är ganska snabba på att fråga hur de kan hjälpa till. Jag förklarade snabbt att jag bor i grannhuset varpå de frågar hur jag mår nu… Och då spricker det. Tårarna rinner snabbt ner för mina kinder, och rösten blir allt mer okontrollerbar när jag beskriver den oro och rädsla jag känt senaste tiden. Polisen har jag lärt mig att man bara pratar med när man gjort något illa, så det här var en helt främmande situation för mig och nu står jag här och bölar framför tre av de på samma gång. Men de var inte så läskiga som jag själv trodde. Faktum är att så fort de såg mig sårbar endast blev mer stöttande, de klev ett steg närmare för att visa att de fanns där, och främst så bara lyssnade de. En sak en av poliserna sa fastnade mer än resten: ”Du ska reagera så här. Du ska vara ovan vid sådana här situationer. Det ska inte vara normalt.” Just orden: Du SKA reagera så här. Med bara ett par ord fick polisen mig verkligen att inte känna mig ensam, att det inte är något märkligt att jag reagerar så här starkt när det inte ens är min egna port som exploderat. Det hade varit mer oroade om jag faktiskt inte reagerade så här starkt. Jag kände mig fånig när jag gick upp till polisen lite blyg och frågar om hjälp, men när jag går därifrån med mitt nyapplicerade smink blött mot kinderna så känner jag mig lättare. Bara att ha få berättat att jag är rädd, att jag inte kan sova igenom nätterna. Att ha haft någon lyssna… Det gjorde livet, även om på liten nivå, något lättare.
Jag kom i alla fall iväg till den där andra föreläsningen, fast jag åkte inte kommunalt utan tog faktiskt bilen. Jag kände mig väll inte så där super taggad att sitta på en buss gråtandes framför ett gäng främlingar som sitter och stirrar på en. I bilen kunde jag istället välja musik, ta ett andetag och komma in i min ”zon”. Det var skönt att komma till skolan och träffa de vänner jag lärt känna på min första vecka, det tog bort känslan av oro och gjorde livet lite mer normalt. Trots min dåliga sömn så var det som att lite energi kom tillbaka när jag fick sitta och prata och skämta med mina klasskamrater, nästan lite som om inget alls märkligt hade skett. När man kom hem satte sig den där klumpen i magen igen, speciellt när solen gått ner och natten närmade sig. Jag tittade ut på gatan, där polisavspärrningen var sedan länge borta, men något var fortfarande märkligt. Människor, så mycket människor. Våran gata har alltid varit lite hemlig och gömd från resten av området känns det som. Man säger vart man bor och får följdfrågan: ”Jaha, vart ligger det?”, men igår var det verkligen som att vår gata var nu 10 Downing Street, och alla ville få en chans att se den kända dörren alla sett och läst om på nyheterna. Pensionärspar, skolbarn och löpare. Ja, det var inte ont om nya ansikten på vår gata. Fast samtidigt var det lite skönt, med så många ögon på vår gata kunde jag ändå känna att det fanns liten chans att något skulle hända igen under natten som kom.
Natten, ja den spenderades på soffan i vardagsrummet för mig. Pappa som har sovrum just precis, sov med öppen dörr. Det är ju aldrig så pass ergonomiskt skönt att sova på en soffa, men jag tror aldrig att jag känt mig så pass trygg under en natts sömn som jag gjorde inatt. Det är klart att jag vaknade flera gånger, men jag visste att pappa låg där just bredvid, och skulle något hända så har vi varandra.
Denna dag har varit klart bättre. Jag är nog fortfarande rätt så uppskakad från gårdagens händelser, det skedde ju trots allt ytterligare 2 explosioner inom kilometerspannet från vårt hus samma dag, men det kändes lite mer som en vanlig onsdag. Dagen spenderades med grupparbete på en uppgift som vi hade deadline på idag. Jäklar vad vi satt och verkligen bara skrev och skrev och skrev, klippte och klippte och klippte, men vi hann! Efter nästan 4 timmars ständigt arbete lyckades vi får klart våran inlämning och kunde gå hem för dagen. Jag är fortfarande väldigt påverkade av gårdagens händelser, och det kommer nog ta ett bra tag innan jag är helt återställd, men idag har faktiskt varit en bra dag. Jag har fått uppleva en känsla av att jag kommer kunna återvända till livet som det var.
Tills nästa gång.
Din käraste,
My Tilde
-
Det Som Inte Ska Hända…
Hej hej igen,
Denna typen av inlägg hoppas jag väll att jag inte hade behövt göra på ett långt tag, eller någonsin, men nu har det som inte skulle hända, hänt. Nätterna nu i veckan har varit fyllda av flera uppvaknanden från diverse explosioner som skett i närområdet. Bara för två dagar sen så vaknade jag upp av en högljudd explosion och fick reda på att det var ett lägenhetshus bara 900 meter från mig och min familjs lägenhet. Det tog närmare 2 timmar innan jag kunde finna ro igen för att somna. Min pappa var så gott som ovetande, han kände inte till explosionen när han vaknade uppvilad senare på morgonen. Man har ju varit oroad, men man tänker alltid ”Det är klart att det där inte händer hos mig”. För varje explosion som skett har i alla fall mitt hjärta bultat lite hårdare, och en klump vuxit större i magen. Och i natt så hände det. Klockan 04:03 inatt vaknade jag av en sådan pass enorm smäll så jag trodde det var i vår egna port som smällt. En explosion hade skett 70 meter från mitt sovrum i grannhuset. Som tur var så var det ingen större smäll, porten på lägenhetshuset fick endast lindriga skador, men ljudet som man vaknade till…. Min pappa som inte har vaknat av detta innan trodde först att det var en container de hade släppt på marken, men jag som redan vaknat 2 nätter tidigare inom spannet av en vecka visste mycket väl vad ljudet var för något. Direkt tittade jag ut genom titthålet för att bekräfta om det hade varit vår port som smällt, så pass högt lät smällen. När jag klargjort att vi var trygga började vi spana på grannhusen, och då ser vi bilar med varningsblinkers och en ensam kvinna som går och ser ut att fotografera med telefonen och prata i telefonen.
Bara två minuter efter uppstigning dyker polis upp med blåljus, utan sirener och innan man vet av det så har de spärrat av området. De första 35 minuterna står jag och min pappa samlade i vardagsrumsfönstret för att, vad jag tror är en kombination av att, smälta vad som hänt och se vad som sker härnäst. Fler polisbilar dyker upp, polisbuss, tre brandbilar, två ambulanser, nationella bombskyddet, tekniker, journalister. Vår gata har inom en timme blivit en scen för en dokumentär. Det hela känns fortfarande overkligt. Som jag nämnde tidigare så var det en lindrig smäll, och jag känner inte till att någon blev skadad. Som tur är så är våra hus byggda under slutet av världskrigen och är därför väldigt ordentligt rustade för smällar som dessa. Vårt hus har till och med skyddsrum om det skulle behövas där man ska kunna känna sig trygg. Även trots detta så blir man såklart arg, trött och rädd vilket är precis det som dessa människor vill åstadkomma. Jag ligger nu på natten och förväntar mig att jag kommer vakna av att fönstret går i kras, eller att polis bankar på dörren för att en bomb ligger i närheten. Jag vill kunna sova på mina nätter, och dessa gangsters tar det ifrån mig.
På ett sätt så känner man att man kunde gjort mer, jag hade ju på känn att något sånt här skulle skett nära mig, om jag bara hade hållit mig vaken och hållit utkik kanske jag kunde ha sett vad so skett och vem som gjort det. Samtidigt förstår jag ju att det är en overklig tanke att stanna vaken varje natt med tanken att någon kanske kommer till ens närområde. Samtidigt känner man att det måste göras mer i samhället för att förhindra detta. Vi är uppe i 28 explosioner sedan början på året i Sverige, det är en explosion per dag… Jag är rädd att röra mig ute om kvällarna, gatorna jag rör mig på blir allt färre. Och just nu håller jag mig mest från att kollapsa helt och hållet. Jag vill kunna visa mig stark, jag önskar jag kunde visa min ilska och att detta inte är okej. Men just nu vill jag bara få sova… Godnatt.
Din käraste,
My Tilde
-
Ny På Plugget – 2.0
Idag var då min andra dag (på plats) på Södertörns Högskola, och jag är fortfarande enormt imponerad av min nya skola. Dagen påbörjades med ett seminarium där vi fick öva på intervjutekniker. Eller öva vet jag inte, det var lite mer som att intervjutekniker var ett djupt hav och vår lärare puttade in oss utan att ha lärt oss att simma först (fast på ett bra sätt?). Jag och 5 främlingar blev satta i en cirkel där vi sen fick instruktionen att vi skulle få testa på att intervjua varandra. Ingen förberedelse, ingen förkunskap. Bara ett ämne, 10 sekunders betänketid och sedan var det bara att köra hårt! Det värsta var däremot inte att inte få någon tid att skriva ner några frågor eller att knappt få chansen att fråga personens namn, det var att under de 2 minuterna du hade att intervjua din person så skulle resterande i gruppen sitta och lyssna för att sen kunna ge konkret feedback. Perfektionisten inom mig skrek av smärta genom alltihop…
Trots stressigt så tror jag faktiskt aldrig att jag känt mig så pass underhållen under ett seminarium, och snacka om ett snabbt sätt att lära känna nya människor. Det kändes på ett sett som att vi speed-datade fast intervjun innehöll varken något romantiskt eller attraktivt för det mesta. Dessutom så var det nog inte så läskigt som jag först trodde. Ja, jag tycker alltid att det är jobbigt att riskera kritik, men jag vet att gruppen och min lärare bara vill mitt bästa och att allt de säger faktiskt bidrar till att bli ett ”bättre jag”.
Något av det jobbigaste med att vara ny på en skola, utöver att man ser ut som en förvirrad iller när man springer fram och tillbaka i korridorerna för att hitta sin föreläsningssal, är att man inte känner någon. Det är klart att man pratar med människor under seminarium och kanske diskuterar någon fråga under en föreläsning, men allt som allt så är man rätt så ensam. Har du några problem med att hitta vänner snabbt på nya skolor? Eller finner du det rentav en barnlek? Jag har faktiskt bestämt mig för att gå med i studentkåren på SH, som kallas för SöderS. Kanske hjälper de mig vidga mina sociala kretsar på skolan. Fast samtidigt är rädslan att jag bara kommer känna mig mer ensam väl där något som trycker emot på tanken att ens gå på ett av deras event. Fast vet du vad? Jag är så trött på att bry mig vad folk tycker, att oroa mig kring om någon gillar min outfit eller om jag sa rätt sak när de frågade den där frågan. Nästa gång det är ett event med SöderS så tänker jag gå på den, och det är inte att diskutera! Nu finns det ju permanent på denna sida, så du kan hålla mig till svars om jag inte gör det. Fast inte deras event imorgon, men det är faktiskt tillåtet… Jag ska umgås med min systerdotter, och hon har faktiskt prioritet över alla andra sociala event, hon är min absolut bästa vän i världen, så andra vänner få vänta tills nästa vecka.
Resten av min dag bestod av kurslitteratursläsning, och herregud vad jag har kurslitteratur…. De senaste 3 dagarna, och då menar jag från klockan 9 på morgon till klockan 18 på kvällen, har bestått endast av att jag försöker ta mig igenom alla de sidor jag ska ha tagit mig igenom tills på måndag. Egentligen hade jag behövs läsa lite mer nu på kvällen inför ett seminarium imorgon, men jag orkar helt enkelt inte. Jag tänker att jag får kliva upp lite tidigare imorgon för att hinna med det jag måste, men helt ärligt tror jag inte att jag kommer vara den enda som inte gjort hela den uppgiften inför lektionen. Nu blir det ett välförtjänt bad uppföljt av ett par avsnitt av den fantastiska Netflix-serien Sex Education. Kan starkt rekommendera till den som inte sett innan.
Tills nästa gång. Din käraste,
My Tilde
-
En rusningsstart!
Hej hej, och god morgon!
Idag påbörjades dagen annorlunda mot mina vanliga dagar. En springtur! Jag har sedan starten på året ökat min rörelse något enormt. Jag var tidigare något som lätt kan beskrivas som ”soffpotatis”. Det var sällan du såg mig på fötterna eller utomhus om jag inte behövde ta mig någonstans… Jag försökte ändå se till att varje dag ta mig ut minst 20 minuter, men i kombination med min älskan för söta saker så förstår kanske du att denna rörelse inte gjorde någon enorm förbättring på min hälsa. Men så i år är det som att något i min hjärna helt enkelt bara klickat?! Nu ser jag alltid till att gå minst 7000 steg per dag, om inte så ska jag göra någon form av aktivitet eller liknande som ger min samma förbränningsmängd.
Tro mig, jag är inte på väg att bli ett sportfreak som ska berätta för dig om hur vitt bröd är dödligt eller hur mycket kalorier du ska äta. Aldrig i livet, jag har spenderat hela MITT liv åt att titta dystert på sånna personer. Jag tycker att det är jätte bra om man kan springa 10 km per dag och leva på en kost av 700 kcal varav du äter inga kolhydrater eller något socker alls. Jag är glad om du är glad! Men för mig, jag har kämpat hela mitt liv med självhat, att inte tycka om vad jag ser i spegeln och att straffa mig själv när jag anser att jag ”ätit dålig mat”. Jag har provat gymmedlemskap, men där rann bara pengarna i sanden för jag aldrig gick. Jag har testat räkna mina kalorier men det ledde bara till att jag försökte nästintill svälta mig själv för att jag ville ha en sån låg siffra som möjligt. Jag har testat diet efter diet, men alla har lett mig till att jag får så pass mycket sug att det slutar med att jag bingeäter istället. Tillslut blev jag så trött att jag bara kände att jag gav upp på min kropp, så i höstas gav jag mig själv friheten att äta precis vad jag ville, när jag ville. Det blev mycket socker och snabbmat första månaderna och jag gick snabbt upp i vikt. Men sen var det som att min kropp naturligt tröttnade, smaken för godis och processat försvann nästan, jag hade inte längre det där överbärande suget. Jag började äta mindre portioner, och behovet att ha en grönsak till varje måltid ökade.
Jag kände att jag var på rätt väg så jag valde att ändra på saker jag tidigare inte tänkt påverkar min vikt och kost. Jag satte upp målet att äta 4 gånger per dag: frukost, lunch, mellanmål och middag. Tydliga måltider som jag bara inte får skippa, för det var då jag började få sug för den snabba energin som socker gav mig. Jag försökte passa på att ta mig ut och gå mellan mina måltider för att fördriva tiden och hålla mig aktiv, för det var när jag var uttråkad som jag ville äta. Jag satte en klocka på morgonen som ringer samma tid varje dag, oavsett vardag eller helg, för tydligen ska detta hjälpa metabolismen. Dessa små förändringar har jag jobbat på senaste 4 veckorna, och nu sitter jag här och har precis kommit in från en 4 kilometers intervallträning, något jag bara kunnat drömma om innan!! Innan har jag sagt till mig själv ”Nu ska jag springa 2 km utan stopp” och sen blivit arg när jag inte kunnat uppnå det. Det är väll inget märkligt när du inte har någon styrka eller kondis? Men med ett aktivt mål varje dag, som dessutom inte är för mycket press, så har jag kunnat nå till denna målstolpe. Det känns helt sjukt! Glädjen är obeskrivlig.
Men nog av ”motiverande tal”, nu är det nog faktiskt dags för en dusch, jag luktar nog inte helt mysigt. Resterande dag kommer bistå av en mängd läsande av all denna kurslitteratur mina lärare så glatt gett mig, och sedan en riktigt god tacos till lunch. Tills nästa gång.
Din käraste,
My Tilde
-
Studier och stress!! (eller?)
Hej hej, rolig att du är tillbaka!
Igår så började jag på min kurs inom journalistik på Södertörns Högskola, något som jag sett fram emot i i alla fall två veckor (för det var då jag fick reda på att jag hade kommit in). Att börja på en ny skola är väll alltid lite nervöst, oavsett hur gammal man är. Du ska in i en stor byggnad du aldrig varit på förut, men ändå försöka se ut som att det här är som vilken dag som helst för dig så att du inte skämmer ut dig bland de som har gått där längre än dig. Sen ska du sätta dig i ett klassrum med en massa människor du aldrig träffat förut, och lära dig en massa saker du aldrig lärt dig förut. Det är lätt att den första dagen kan kännas överväldigande och stressig, men visst är den inte väldigt roligt också?
Jag satt igår med på två föreläsningar där vi fick mer av en allmän introduktion till kursen vi ska läsa, vad den innebär och vad som förväntas av oss. Vi fick flera diskussionsfrågor om typ: ”Varför vill du bli journalist?”, ”Varför är journalistik viktigt?” och ”Vad är god journalistik?”, för att nämna bara några få. Jag satt och diskuterade med de som satt närmast mig, och träffade snabbt väldigt trevliga människor som fick all den där nervositeten att bara rinna bort. Man satt och pratade som om man läst den här kursen tillsammans i ett år redan. Jag måste ändå säga som helhet så var min första dag inte så läskig och hektisk som jag trodde att den skulle vara, den var nog faktiskt bara glad och trevlig!
Efter de två föreläsningarna tog jag en tur runt campus för att se vad jag har att ta del av under min vårtermin, och jag gick faktiskt och började funderade medans jag gick runt… Ska jag kanske ansöka mig till programmet HÄR? Gå mina fullständiga tre år på Södertörns Högskola? För dig så kanske inte detta är en sån uppenbarelse då jag inte haft så länge på mig att förmedla de tankar som snurrat i huvudet, men för mig var detta som en upplysning. Jag har länge funderat vad jag faktiskt vill göra med mitt liv, och kom på först för ett år sen att det var journalistik jag vill arbeta med. Det slog mig som en blixt (trots att min mamma faktiskt hade föreslagit journalistprogrammet flera år innan) att jag älskar ju faktiskt att skriva och uttrycka mig. Nästa fråga blev bara: Var?
Det finns flera skolor i landet som erbjuder fantastiska journalistutbildning. Jag har kollat på Göteborgs Universitet, Linné Universitetet i Kalmar, Stockholms Universitet och till och med Umeå Universitet. Fast det hade jag aldrig klarat, alldeles för långt att resa hem, och jag fryser nästan ihjäl bara det är -9 i några dagar, tror inte jag hade klarat en genuin vinter. Södertörn har nog alltid legat ganska långt ner på listan för att jag, som säkert flera andra, inte hört allt för fantastiska omdömen kring utbildningen på deras högskola. Jag har nog alltid sett Södertörn som lite oseriös… Inte alls för att jag hade någon erfarenhet av de innan, utan bara baserat på stereotyper som spridits bland gymnasieelever runt om. Men nu, när jag faktiskt varit där (även om bara för en dag), och suttit med på föreläsningar, sett lokalen och träffat lärare så som elever, så har jag en helt annan bild. De ord jag skulle använda för att beskriva min första dag är: Välkomnande, Värme och Vänner. Mina lärare var väldigt informativa, de fick mig att känna mig som vilken annan elev som de haft i åratal, jag lyckades skapa relationer till andra redan på första dagen. Allmänt känner jag bara mig taggad! Och det är verkligen inte ofta jag uttryckt mig så när det kommer till plugget.
Dagen avslutades med ett besök till frissan som jag nu gått till i 6 års tid. Jag var oroad att jag skulle få en liten smäll på handen då jag inte klippt mig sedan augusti, men jag fick faktiskt bara beröm! Jag hade tagit väl hand om mina toppar, och hon tyckte att mitt hår hade tjocknat till nu när jag slutat färga det. Att få en komplimang från min frisör, det väger nästan lika hårt som en komplimang från min systerdotter. Hjärtat som bultar av stolthet! Det blev ingen galen frisyr denna gång. Förra gången jag klippte mig, så klippte hon egentligen liiite för kort, så nu blev det bara att ta någon centimeter på topparna, men främst ordna till gardinluggen så att man faktiskt kan se lite ordentlig ut nu på nya skolan.
Nu ser jag fram emot de 200 sidor kurslitteratur jag måste få gjort tills mitt seminarium på torsdagsmorgon. Lite vatten, lite te, lite frukt, det ska nog få mig på banan.
Tills nästa gång.
Din käraste,
My Tilde
-
Vi är ONLINE!
Hej och välkommen till det första inlägget på denna lilla blogg.
Det känns nästan lite overkligt att sitta här och skriva på min alldeles egna hemsida som jag suttit och jobbat på så länge för att den ska bli klar. Nog finns det säkert mycket mer jag skulle kunna slipa på och korrigera, och jag har säkert skrivit minst 10 stavfel, men nu sitter jag här… Och publicerar mitt första inlägg av vad jag hoppas blir många.
Jag har redan skrivit lite om vad jag hoppas denna blogg ska bli i ”Vem är jag” och ”FAQ”, men du kanske inte hittat dit än så låt mig förklara lite. Denna blogg kan ses som min väldigt offentliga och öppna ”dagbok”. En plats dit jag kan vända mig när huvudet helt enkelt inte räcker till för att samla alla mina tankar och idéer. Tro mig, jag har mycket åsikter om världen och dessa kommer ta plats på denna hemsida, men jag är på inget sätt någon form av expert på någon av de ämnen jag kan tros skriva om.
Den här sidan är bara en rolig grej. Ett sätt för mig att inte endast öva på min förmåga att skriva texter på ett sätt som fångar läsare (och det verkar gå bra än så länge eftersom du är här), utan också ett sätt för mig att bygga en relation till en värld som jag annars tycker kan vara rätt så läskig och överväldigande. Så sitt ner en stund, ta något gott att dricka, och dyk ner i mitt lilla hav av knäppa och roliga tankar. Jag tror inte du kommer ångra dig.
Din käraste,
My Tilde
