Februari
-
Guldkant i Vardagen
Hej hej,
Det här är alltid en mysig stund för mig, att få sätta mig ner och berätta för dig om det senaste i mitt lilla liv.
Måste bara berätta direkt om bilden ! Jag var på väg till Fältöversten för att plugga lite med en kurskamrat. Morgonen i sig var nog inte så jätte rolig. Jag vaknade lite extra trött, åt lite halvgoda våfflor och begav mig sen med lite tunga steg. Min resa tvingade mig även att åka via en station som ger mig ganska enormt med ångest, för det finns nämligen en person jag absolut inte vill träffa som rör sig mycket i de kretsarna. Så jag kommer fram vid Karlaplan, jag är trött, illamående och har lite påslag av ångest. Jag ställer mig i rulltrappan, tittar upp och ser…. En kvinna med gulddojor. Asså, hur coolt är inte det? Att ha på sig dem menar jag, inte att se de. Jag vet inte varför, och det är egentligen en sådan pass liten detalj men den gjorde mig bara så glad!
Igår gjorde jag också något som jag var sjukt nervös inför innan men som, med det mesta jag är nervös över, gick super bra. I skolan just nu håller vi på att skriva kamratporträtt. Det är en text där vi ska intervjua en av våra kurskamrater och sedan skriva en flytande text där vi berättar om den här personens liv. Vad de gillar, vad de gjort innan, vilka hobbys de har osv. Den jag skulle intervjua var en person jag kände igen sedan innan. Man hade sett de i klassrummet, hört de prata någon gång och kanske sagt någon enstaka mening, men jag kan inte på något sätt säga att jag kände personen. Jag är också en sådan att jag tyvärr bryr mig väldigt mycket om vad andra tycker om mig, och vill alltid göra ett bra första intryck. Tro mig, jag försöker verkligen jobba bort denna vanan. Dessutom, hur mycket man än försöker få folk att gilla en, eller bara vara den man är så kommer det alltid finnas någon eller några som inte tycker om en. Det behöver inte på något sätt betyda att det är dig det är fel på, och att du måste ändras, utan ibland är det bara så. Du kanske träffat någon person och känt ”Jag tror inte jag kommer bli vän med hen” utan att du faktiskt sagt ett ord till dem. Det är tyvärr bara så det är med oss sociala varelser som kallas människor, ibland så kommer man helt enkelt inte komma överens. Nu säger jag inte att det var det som hände här. Jag insåg nu att det kanske kunde låta så. Jag ville bara poängtera att jag fortfarande bryr mig om vad andra tycker trots att det är dumt för jag har ingen makt över det överhuvudtaget. I ALLA FALL. Vi sågs på ett kafé inne i stan, jag började ställa massa frågor, de svarade på en massa frågor. Det hela tycker jag flöt på väldigt bra ändå. De var trevlig och gav mig bra med material jag kunde använda i min text. Sen kom vi till slutet… Vill bara säga till personen om de mot förmodan läser detta, jag ber om ursäkt! Vi skulle gå åt motsatta håll. Jag är Stockholmare så när vi säger hejdå till någon vi inte riktigt känner så typ bara går man, men jag såg att deras arm rörde sig något vilket jag först tolkade var som ett handskak, så jag tar upp min hand för ett handskak. Jag inser sedan att de faktiskt är på väg in för en kram, men att de ser att jag inte gör det och därmed avbryter sin ingång på kram. Då börjar JAG gå in för en kram när min långsamma hjärna inser att en kram skulle ske, och så blir det en sådan där halvkram som känns lite halvforcerad…. Smäll i ansiktet på mig själv asså, en sådan bra intervju och sedan ett sånt dumt avslut från min sida. Jag inser att de kanske inte ens tänkte på det här i stunden, och nu har jag planterat den tanken i huvudet. Då vill jag bara klargöra att hade jag inte varit Stockholmare hade jag naturligt gått in för kramen, det var inget märkligt eller stelt själva interaktionen, blev bara utskämd av mig själv…
Idag har dagen gått och skrivande, skrivande, skrivande. Måste ändå säga att få kurser har fått mig att plugga så pass intensivt som den här kursen gör. Jag är lite orolig att jag just nu bränner ljuset i båda ändarna och att jag kan vara påväg mot en liten utmattning, men det är lite som en drog den här uppgiften. Jag vill verkligen inte sluta. Jag vill finslipa och korrigera och göra den till det bästa den kan bli. Nej, man kanske ska lägga ner datorn för kvällen nu. Det här kan inte vara helt hälsosamt. Jag byter en skärm mot en annan, nu blir det någon mysserie som Modern Family eller något liknande.
Tills nästa gång,
Din käraste,My Tilde
-
Tröttsamma Tentor och Publik på SVT
Hej hej,
Så roligt att du hittade hit ännu en gång. Jag är ledsen att jag har varit så tyst denna veckan. Denna gång är det inte för att jag har haft för lite som jag haft att göra, snarare tvärtom… Denna veckan har varit non-stop!
Igår hade jag då min första tenta på terminen, och som jag och min kurskamrat har pluggat in i kaklet för att klara den. Vi har på riktigt suttit hela måndag och hela onsdag, nio till fem i skolan och bara köttat, köttat, köttat på industeringsfrågor vi fick som förberedelse. Det som kändes värst inför provet var dessa instuderingsfrågor… Vi fick då alltså 15 frågor som var bredare än kontinenten Europa i innehållsmängd. Det fanns så mycket information och olika ämnen som vi förväntades plugga på och öva. Eftersom jag var övertygad på att frågorna skulle vara liknande till eller densamma som instuderingsfrågorna så kände jag att jag behövde plugga nästan varje sekund jag var vaken för att säkerställa på att jag var förberedd. Torsdagen kom snabbare än jag hade hoppats och jag tog mig till skolan för tentan. Vi hade avsatts 2 timmar för att göra klart vårt prov, vilken i min åsikt är en kortare tentatid men inte så kort att det måste vara ett väldigt simpelt test. Det var första gången jag gjorde en tentamen på dator, och var orolig att detta innebar att vi skulle få längre essäfrågor där datorn gjorde så vi inte behövde tänka på att få plats med ordmängden på papper. Jag stämplade in och loggade in på min dator. Jag tog två andetag och dök sedan in i vad jag trodde skulle vara en av de svårare proven jag gjort i mitt liv. Provet öppnas och jag möts av…. 30 flervalsfrågor på det lättaste materialet från vår kurslitteratur. Jag skojar inte när jag säger att jag blev klar på 3 minuter. Som tur var så släppte våra tentavakter oss tidigare, då de insåg att vi alla var klara efter fem minuter. Den vanligaste meningen som sades efter vi blev utsläppta var: ”Vad hände precis? Vad var det där?”. Jag kände mig helt ärligt lite lurad. På ett sätt så är det ju jätte bra att jag fått lära mig om så pass mycket gällande journalistikens historia, men NÄR kommer jag behöva berätta för en framtida arbetsgivare att cylinderpressen kom 1811 och revolutionerade hur färg distribuerades på tidningstryck? Nu är det i alla fall över, och jag fick det glädjande beskedet idag att jag fick ett VG, så det kan man ju lugnas av. Jag har inte helt och hållet slösat min tid.
Idag var en betydligt bättre och mysigare dag. Jag påbörjade min morgon med en gruppintervju för ett sommarjobb jag hoppas att få. Om man får säga det själv så känner jag mig ändå rätt så nöjd med min insats. Jag gjorde det bästa jag kunde, visade mina finaste sidor och det kändes som att de var intresserade i att gå vidare med mig. Medans jag ändå var på resande fot så tog jag chansen att besöka Skansen, och för första gången sedan barnaår gå på akvariet som finns där. Det var ändå lite som att mitt inre barn fick komma ut och leka lite, men denna nostalgi försvann snabbt när det första man fick se när man kom in var två babianer som försökte föröka sig lite granna (om du förstår vad jag menar). Men förutom denna vy som gjorde mig lagom obekväm så var det bara barnliknande glädje under mitt resterande besök. Här kommer lite gulliga bilder från mitt besök som jag bara måste få dela med mig:
Visst är de gulliga????? Jag måste dock var ärlig och säga att jag alltid mår lite smått dålig där jag går på zoo. Jag vet inte hur glad jag hade varit om jag var fast i en glasbur och en massa människor kom förbi för att stirra ner mig, ta bilder, knacka på mitt glas och be mig göra olika grejer. Behöva leva mitt liv framför ögonen på andra…. Men nu tänker jag nog lite väl djupt, det var i alla fall en väldigt givande och energigivande upplevelse.
Nu det största för dagen. Drömmen för en framtida journalist. Att få sitta publik i självaste SVT-huset! Idag fick jag tillsammans med min familj chansen att sitta med som publik till SVT:s humorprogram Svenska Nyheter. Jag fick se bakom kulisserna för en programinspelning, i alla fall till viss del. Det var så spännande att få se de människor som springer runt omkring kulisserna och förbereder det segment som kommer härnäst, och få höra (i alla fall surret av rösterna) som pratar direkt med Messiah på scen om hur han måste korrigera sitt framförande eller om man behöver göra en omtagning eller liknande. Men främst och absolut viktigast var ju att det var så pass roligt! Jag har nog aldrig varit ett sånt där dö-fan av Messiah innan, det är jag nog inte nu heller, men jag måste säga att mannen är så snabb och kreativ. När vi var tvungna att bryta eller av någon annan anledning invänta inspelning, så var han så bra på att fylla tystnaden genom att prata med publiken, göra skämt som relaterar till de som sitter i rummet vilket gör att det känns spontant och naturligt. Jag har skrattat enormt mycket ikväll. Visst brukar man väll säga att varje gång man skrattar så läggs ett år till på ens liv (eller är det jag igen som blandar ihop med något annat), det låter i alla fall väldigt vackert, och i så fall har många år lagts till på mitt liv ikväll.
Gårdagen må ha varit en besvikelse, men idag har verkligt varit en riktigt succé, det finns få jag hade ändrat kring den.
Tills nästa gång,
Din käraste,My Tilde
-
Kungligt Besök och Biomys
Hej hej,
Nu sitter vi här igen. Det känns som att jag börjar få slut på allt för spännande skrifter, så det kan vara så att mina inlägg nu görs mer sällan eller kanske är kortare i längden. Jag hoppas du gillar det ändå, men skriv gärna om du har några tankar eller idéer.
Så vad har hänt sen senast vi sågs? Min kille är här! Jag vet inte om jag någonsin nämnt min kille innan. Vi är långdistanspartner (han bor i England), så vi ses ungefär en vecka per månad, ibland till och med per varannan månad. Det är utmanande absolut, men vi har varit tillsammans i nästan två år nu, och när man älskar varandra så blir inte distansen lika utmanande. Vi båda lägger ner den energin som krävs för att ordna veckosamma samtal, dagliga meddelanden, någon rolig dejt på distans. Här kan jag berätta att Nintendo Switch (inte sponsrat) har räddat oss så pass många gånger. Det har blivit många timmar värt av dejt som vi lagt på typ Mario Kart eller It Takes Two. Båda spel som jag kan starkt rekommendera till de par som inte testat de.
Han kom i alla fall hit i onsdags, vilket gav oss möjligheten att fira Alla Hjärtans Dag ihop. Jag har nog aldrig brytt mig så mycket om Alla Hjärtans Dag, möjligen för att jag alltid har varit singel eller ensam och då inte har behövt bry mig så mycket. Men i år så var jag faktiskt inte ensam. Vi började dagen med en underbart god frukost (om jag får säga så själv) tillagad av din käraste. Du ser resultatet ovan på bilden, men det fanns: färsk frukt, våfflor, hemmagjord chokladsås, stekta ägg, brieost, skink-ros (alltså en ros gjord på skinka) m.m. En äkta första-klass-frukost! Man blev så pass mätt att magen kändes som att den skulle spricka!
Efter frukosten begav vi oss ut för att påbörja vår dag. Vi tog oss till Kungliga Slottet där vi köpte biljetter till en guidad tur. Jag har bott i Stockholm hela mitt liv, och hade inte förens i fredags tagit ett enda steg in på slottet. Jag måste säga att jag var maffigt imponerad. Man förstår väll att kungliga familjen är rik och därmed kommer leva i lyx, men jag var inte redo just av hur lyxigt de lever. De har enorma rum, med vackra takmålningar som ser ut som att de hade kunnat komma från antikens Grekland. De fanns enorma takkronor, med vad som en gång i tiden var massvis med levande ljus. Det fanns gulddekorationer med äkta guld i nästan varje rum, och det kändes som att gångarna aldrig skulle ta slut. Det hade ju inte varit helt illa att få leva där, men samtidigt förstår jag inte hur man inte skulle gå vilse, eller ännu värre, hur man inte skulle känna sig ensam. Dessutom så många regler man som kunglig måste behöva följa. Jag kämpar med att hålla ryggen rak när jag sitter och skriver dessa inlägg, du skulle bara våga sitta med böjd rygg när du sitter längst fram på prinsessans bröllop, det hade ju blivit masshysteri… Nej, att bli kunglig är nog inget på agendan för mig, men känns väldigt häftigt att kunna säga att jag har stått i det rum som kungen satt i när han sa fel namn på prinsessan Ines.
Efter slottet begav vi oss ut på en allmän promenad av min fina stad. Vi åt middag på ett närliggande ramen-ställe och begav oss sedan till Rigoletto för att se den sprillans nya Bridget Jones filmen. Måste säga, jag var lite skeptisk till om jag skulle tycka om den, men måste nu i efterhand ge den en stark 8/10 jordgubbar (Varför jordgubbar? Jo, för det finns väl inget godare än jordgubbar). Den var en bra mix av sorglig, men gav också upphov till en enorm mängd flin och skratt. Det enda som kanske hade kunnat justerats är att ingen av karaktärerna som funnits med sedan starten, inkluderat Bridget Jones känns som att de fått någon pass karaktärsutveckling. Absolut att det är mysigt att man känner igen alla karaktärer även om man bara sett den första filmen och såg den senast för tjugo år sedan, men det finns nog väldigt få människor som är exakt samma person när de är 25 som när de är 50. Visst har man kanske liknande gångstil eller småbeteenden som hur du gillar ditt kaffe, men jag skulle inte säga att mina föräldrar idag tänker och tycker exakt som de gjorde när jag föddes. Utöver det, en feel-good film som jag gärna ser igen. Efter filmen blev det inte mer spännande än att bege sig hemåt för ens skönhetssömn.
Jag har äntligen fått fira Alla Hjärtans Dag tillsammans med den person jag älskar mest (om man inte räknar in familj såklart, i så fall är det en delad förstaplats). Man behöver ju inte spendera en massa pengar på biljetter för en massa grejer för att få en perfekt dag, egentligen är allt man behöver lite kreativitet och den person som gör dig allra gladast. Jag är så tacksam för den Alla Hjärtans Dag jag fick, och hoppas att du fick en minst lika kärleksfylld dag!
Tills vidare,
Din käraste,My Tilde
-
En Dagstur till Uppsala
(Bild tagen av Hanna Månsson)
Hej hej,
Det här är nog ändå en höjdpunkt på min dag. Att få sätta mig ner och skriva alla dessa (egentligen) meningslösa ord för dig att sedan få läsa. Det gör mig så glad att du kommer tillbaka hit för att läsa om mitt märkliga liv.
Denna vecka har varit något av den mest hektiska på länge. Det har varit så enormt mycket studier och annat roligt som hänt. Jag fick igår agera redaktör för en dag! Detta innebar att jag fick sitta och titta på SVT:s morgonstudio samtidigt som jag lyssnade på Dagens Eko på P1, och parallellt med det satt och skrollade på samtliga svenska dagstidningar för att få tag på de där nya och färska nyhetsartiklarna som jag skulle kunna sno till min egna hitte-på lunchsändning. Jag har nog aldrig varit så pass överstimulerade som jag var då… Juste, och så hade jag tvättid samtidigt, så då fick jag lyssna på P1 samtidigt som jag hängde blöta kläder i ett torkskåp, och försöka memorera allt viktigt de sa. Det var klart och tydligt inte den lugnaste uppgift jag fått, men man inser ju också att det här jobbet kommer vara PERFEKT för mig som gillar att ha många bollar i luften men som avskyr ett arbete med mycket fysisk aktivitet. Det här kommer ju verkligen vara ett drömjobb för mig, pusha hjärnan till sin maximala kapacitet!
Igår så begav sig också jag och mina vänner ut på ett litet äventyr för kvällen. Jag tror inte jag har nämnt de innan men jag har en kompisgäng som kallas för 9:7. Historian bakom denna grupp är att vi träffades i sexan på grundskolan. Den har ändrats lite över tid, jag tror faktiskt inte att jag gick ”med” i gruppen förens i sjuan, men i alla fall… Gruppen i sjuan bestod av sju personer, passade va? Klasserna i vår skola var benämnda efter årskurs och sedan den grupp i årskursen man var del av, så i sjuan var det: 7:1, 7:2, 7:3 osv. i nian blev det istället: 9:1, 9:2…. Ja, jag tror du fattar grejen. Det fanns grupper upp till 6, så 9:6 var den sista gruppen i vår årskurs. Vi tänkte då att vi skulle vara lite finurliga och låtsas som att vår kompisgrupp var en egen klass. Vi har sju personer, och gruppen efter sista gruppen hade varit 7, då blev vi alltså 9:7! Alldeles för långdragen förklaring för något så simpelt… Vi går vidare! Jag lyckades i veckan i alla fall få ihop 3 av de andra i gruppen som hade möjlighet att ses. Detta är ändå en imponerande siffra för vår grupp idag. Inte för att vi inte gillar och umgås, snarare tvärtom. Jag tror aldrig att vi skrattar så pass mycket som vi gör när vi ses. Men nu är alla är ”vuxna” (jag har inte accepterat att jag är vuxen än), och folk har jobb eller reser osv. så blir det allt svårare att få ihop en träff. Vi har ändå varit ganska bra på att i alla fall en gång per år få ihop en träff där alla kan träffas.
Enda problemet med en av de tre som kunde igår var att hon bodde i Uppsala, och hade inte möjlighet att ta sig ner till Stockholm för att träffas. Så vad var min lösning? Nämen då får vi helt enkelt ta och åka till Uppsala, inget snack om saken. Jag måste ändå säga att det nog är en av de smartare idéer jag har haft i mitt liv. Alltså en sådan pass mysig resa. En timme med två av mina bästa vänner, bara mysig med en smidig bilväg och riktigt bra musik. Det här var också en perfekt möjlighet för mig att se hur jag kommer klara längre roadtrips med andra människor, och är ändå imponerad av mig själv och mina körförmågor (utan att skryta allt för mycket). En timmes resa senare så kom vi upp till Uppsala där vi börjar med nästan 2 timmars fik innan vi beger oss vidare. Det som är så underbart med vänner som dessa är att de får det att kännas som att tid inte längre finns. Man kan bara prata och prata och prata, och helt plötsligt är solen sedan länge borta, och cafét ska stänga. Den andra fördelen med vänner som dessa är att oavsett hur mycket tid som har gått sedan man senast sågs, så känns det nästan som att man såg de för bara några veckor sedan.
Vi fick en kortare rundtur av vår vän som nu bor i staden, men dessvärre var vyn inte den bästa på grund av tjock dimma som dragit in. Vi lyckades i alla fall få några klart imponerande bilder på kyrkan, som nästan ger en övernaturlig känsla. Jag tyckte de påminde lite om Hogwarts i sista filmen av Harry Potter när dimman låg emot den. Dagen avslutades med god middag på vietnamesisk resturang innan det var dags att bege sig tillbaka till huvudstaden. Trots en stressig morgon och allmän vecka, så gjorde gårdagens kväll det hela värt det. Jag hoppas verkligen vi lyckas få ihop några stycken igen för att göra något liknande snart igen.
Nu ska jag sitta och fortsätta mitt hektiska arbete inför nästkommande veckans tenta. Håll tummarna för att jag lyckas hålla mig från att gå in i väggen i alla fall tills tentan är inlämnad.
Tills vidare.
Din käraste,My Tilde
-
Identitetskris & Flocken till Bussen
Hej hej,
Nu sitter vi här igen. Det här blir nog ett av mina första morgoninlägg, det är ju roligt! Jag måste tyvärr medge att jag gett in till min identitetskris återigen. Är det något utmaning jag har haft under mitt liv så är det kampen mot min hårfärg. Jag är en av de människor som känner att de föds med HELT fel hårfärg. Jag är naturligt mellanblond, och jag måste vara ärlig och säga att det på mig är den absolut tråååkigaste hårfärg jag kunde ha födds med…. Jag hade nog älskat min hårfärg om jag såg annorlunda ut, om jag kanske hade sådana där vackra blå ögon, eller ögonbryn som matchade, men jag har varken eller. Jag har melerade ögon med tyngd på det bruna, och mörka ögonbryn. Så när jag har min naturliga hårfärg, ser det ut som att jag misslyckats med att måla ögonbrynen i samma färg. Jag har därför sedan jag var gammal nog för mina föräldrar, färgat mitt hår till diverse färger. När jag första fick börja färga då var det bara topparna jag fick färga, då blev det oftast någon stark färg som turkos eller blå. Sen när jag blev gammal nog för att få färga hela då började med diskret brun, sen lite mer extrem mörkbrun, sen testade jag bleka hemma. En händelse jag helst bara vill glömma. Sen la jag på röd färg över det som fick mig att se ut mot vad som bara kan beskrivas som Ariel från Lilla Sjöjungfrun. Sen la vi brunt på det så att jag fick en häftigt mörkröd färg. Sen gick jag tillbaka till mörkbrunt, nästintill svart, sen gick jag till salong och fick de att färga en ljusare ”ginger”, betydligt närmare till min naturliga. Sen dess så hade jag faktiskt inte färgat någonting. Främst som slutade jag för att det var dyrt men också för att jag hade lyckats totalt förstöra mitt hår. Jag brukade ha väldigt tjockt och fint hår med stökiga lockar. Nu var det tunt och platt på huvudet. Så jag sa, nej nu låter vi det växa ut. Jag kom också på att det kan vara bra om jag ska vara en förebild till min systerdotter. Att man ska älska sig själv för den man är, då kan det vara bra att ha sin naturliga hårfärg, och det har gått så bra, tills igår…. Jag stod och tittade i spegeln och såg den fula utväxt som vuxit fram, och de koppartoner som jag så tröttnat på i topparna. Jag öppnade badrumsskåpet, och såg att jag faktiskt hade kvar en låda av ljus kastanjebrun hårfärg. Det blev som en förtrollning, jag kunde inte hejda mig. Helt plötsligt var huvudet täckt i färgen och jag satt och vänta på att få tvätta ut det. När jag väl hade sköljt ut det och torkat håret var det som jag äntligen såg mig själv igen för första gången sen den där första helfärgningen av mitt hår. Jag tror att jag egentligen föds till att vara brunhårig men råkat fått fel färg-gen från päronen. Jag uppmuntrar inte människor att börja färga sitt hår redan som barn. Jag håller nog med mina föräldrar att man borde ge sitt hår en ärlig chans i livet, det ändras just också oftast med tiden, men jag tycker inte heller att man borde döma de som färgar sig hår regelbundet. Hår har en sån sjuk påverkan på ens självkänsla och självälskan. Jag känner mig inte ”normal” med mitt naturliga, det är först när jag mörknar det lite, bara en nyans eller två som jag känner mig som mitt riktiga jag. Men nog om denna hårkris. Jag måste bara få berätta för er om dagens shock….
Jag stod och väntade på min buss imorse. Jag kan börja med att förklara att jag redan hade haft en dålig start på morgonen. Jag hade planerat en resa där det var 8 minuter till byte. Först så tänkte jag att ”åh det där kan bli tajt”, sen tänkte jag ”det där kan bli jätte tajt” för mitt tillit till SL-traffiken har lyckats sjunka till absolut noll. Jag planerade därför att ta bussen innan utifall min första buss faktiskt skulle vara sen. Så idag då, jag stod på busstationen 5 minuter innan planerad avgång. Lite roligt nog, på väg till stationen så kommer faktiskt en annan buss som inte går till samma slutstation men som jag också hade kunnat ta. Fast jag bestämde mig för att inte springa för jag kände, klockan är tidigt, jag har ingen ork och min buss kommer ju ändå om 5 minuter så det är ju lugnt. 5 minuter går, och min buss har inte kommit… 5 minuter till går och min buss har fortfarande inte kommit. Jag räknar snabbt i mitt huvud och inser att om bussen kommer nu så har jag ändå 2 minuter på mig, det är tajt med görbart. Men bussen kommer inte. 3 minuter senare kommer bussen, och jag tänker att om han nu sätter gasen i botten så kanske jag faktiskt kan lyckas hinna! Jag vet inte om jag gjort något mot Gud, men snacka om att jag kände att något jobbade emot mig. Tro du inte att varenda lysa som existerade på vår väg skulle bli röd så fort vi kom körandes? Jag ser klockan ticka förbi, vi står vid stationen innan slut station och vi har 1.5 minut tills min nästa buss går, och har vi tur så kan vi hinna till nästa station på 1 minut. Vi fastnar vid ännu ett rödljus och hjärtat slår hårdare. Vi kommer in på sista högersvängen, och där står min nästa buss… Vid lyset, och ska just svänga vänster. Jag har PRECIS missat den…. Nu hade jag ju faktiskt planerat för det här, det var ju därför jag tog en tidigare buss men snacka om att det kändes som ett hånskratt från osynliga krafter. Men jag hade ju äntligen kommit fram till slutstationen. Jag strosar bort till avgångsplatsen för min buss där jag och 2 andra människor står. Vi står inte i en sån strikt kö, men man står ändå runt bussentrén i väntan på. Det är 15 minuter till nästa buss, och det kommer fler och fler människor. Helt plötsligt kommer en människa och tränger sig in jämsides oss, man slänger en liten oimponerad blick, sen kommer en till som går direkt längst fram och man tänker liksom ”var är respekten?”. Man skulle ju aldrig säga det högt, i alla fall inte jag, jag skulle dö av skam, så man kör passiva blicka istället. När 15 minuter gått så är man bara som en klump med ingen uppenbar ordning, men jag som stått som en av de tredje första har väldig koll på vilka som ska gå in efter mig. Bussen dyker upp ca 2 minuter innan avgångstid, och jag tror aldrig jag sett människor bete sig så mycket som djur. Jag kliver snabbt fram mot dörren, men så är det som folk nästan försöker armbåga sig in för att snabbare komma in. Jag lyckas faktiskt ta mig fram i kön där jag stod från början, och såg då till att inte låta en tjej som trängt sig fram komma in framför mig. Då ger hon mig en blick som att JAG har trängt mig. Barnsligt? Ja kanske det, men är det något jag har vuxit upp med i Sverige så är det att köa, och i en kö trängs man banne mig inte. Vad tycker du om att tränga sig i busskön? Brukar du försöka hindra trängslarna eller är du den som brukar hoppa in framför i kön?
Nu ska jag in på tre timmars värt av föreläsning för att sen sitta och panikskriva en uppgift som ska in ikväll. Önska mig lycka till kära du.
Tills nästa gång,
Din Käraste,
My Tilde
-
Så Lite Som Hänt (Fast Typ Mycket?)
Hej hej,
Jag ursäktar verkligen tystnaden senaste veckan. Jag tror att trots att jag redan andra dagen, efter explosionen föregående vecka, hade återhämtat mig väl så var jag fortfarande rätt så utbränd. Jag har verkligen haft så ont om motivation till att göra något lätt som att tvätta håret eller äta en ordentlig måltid, att skriva ett inlägg känts som att bestiga Kebnekaise. Så jag ursäktar min tystnad, men är glad att nu kunna ge dig ett inlägg av värdig kvalité.
Men asså, vad har egentligen hänt i de dagar du saknat mig? Å ena sidan känns det som typ inget har hänt. Jag har varit i skolan, jag har åkt hem från skolan, jag har ätit middagar hemma. Men å andra sidan så känns det som jätte mycket har hänt. Jag har varit på en sommarjobbsmässa, jag har blivit lurade vad det gäller två datorer, jag har varit på persiskt födelsedagsfirande och idag har jag träffat med en gammal vän som jag inte sett sedan gymnasietiderna. Det är nog mer än vad flera andra kan säga har hänt över bara några dagar.
Nu känns det dock som att jag kanske hoppar lite långt fram. Du kanske faktiskt vill veta vad som hände på alla de här spännande sakerna jag nämnde! Vi börjar med sommarjobbsmässan:
Jag studerar ju journalistik just nu, och har sagt lite till mig själv att jag bara ska fokusera på plugget under denna termin. Detta innebär inget deltids eller helgarbete vid sidan om. Jag har testat det förut i samband med plugg och då slutade det bara upp i att jag fokuserade på jobbet och hur mycket pengar jag kunde tjäna ihop. Jag mådde också dåligt över att tacka nej till extrapass, så jobbet tog liksom över plugget. Så denna termin har jag sagt; inget arbete, bara plugg! Och det funkar super bra än så länge, men det kommer ju faktiskt en sommar, då du inte har studiestöd och därmed kommer behöva en faktisk inkomst. Min mamma som då är så uppmärksam hade sett en affisch gällande en så kallad ”sommarjobbsmässa” som skulle hållas på Tele2 Arena (eller 3 Arena som man nu ska lära sig att den heter). Affischen sa att jobb skulle vara aktuella för folk mellan 15 och 21 år gammal, och det är ju perfekt för mig som fortfarande är 21. Jag anmälde mig då till detta event, och väntar på att dagen ska komma. Förra veckan då så beger jag mig iväg till arenan, jag kommer fram till entrén där jag och kanske 200 16-åringar står och köar. Det är få gånger jag känner mig senior, men här kände jag mig verkligen som en BOOMER när jag stod och smålyssnade på deras konversationer med ord jag aldrig ens har hört. Vad är ens en skibbidi? Jag kommer in i alla fall på fotbollsplanen där de har ställt upp en massa bås för olika företag som erbjuder sommararbeten. Jag går upp till några stycken och ställer, vad jag tänker är, ganska grundläggande frågor som: ”Vad går ni efter för avtal?” ”Vad erbjuder ni för lön? Är det tim- eller månadslön?” ”Vad letar ni efter i en arbetssökande?” ”Vad vill ni som företag erbjuda era kunder?”. Men för varje fråga jag ställer känns det som att de tittar mer och mer tveksamt på mig, svaren blir mer och mer otydliga, och jag förstår snabbt att de kanske mer förväntat sig frågan: ”Vad gör ni?” ”Hur gör jag för att få jobbet?” och sen säga tack och hej. Men det gör ju då INTE jag…. Jag passar också på att fråga snabbt innan jag rör mig vidare till nästa bås: ”Juste, vilken ålder kan ansöka till det här?” ”Jomen vi söker folk mellan 15 och 19”
….
Jag förstår ju snabbt att detta kan vara ett problem hos några av de andra båsen så jag passar på medans jag går till nästa bås att fråga rätt så snabbt vilken ålder de söker.
”Vi söker folk mellan 16-20”
Jag går till nästa.
”Vi söker folk mellan 15-18”
Nästa.
”16-19”
Nästa.
”15-20”
Alltså alla de jag pratade med så var det inte en enda av de som sökte 21-åringar…. Jag kände mig lite halvlurad av affischen som hävdat att det skulle finnas jobb för de mellan 15-21. Nu fanns det väll kanske ett bås som faktiskt ville ha upp till 21, men jag kände att hela grejen hade varit ett sånt slös på tid att jag faktiskt bara gick…. Jag får köra som restan av 21-åringar som sitta och bevaka Arbetsförmedlingen intensivt varje dag och bara hugga tänderna i alla de sökningar som går.På tal och halvlurad så blev jag ju faktiskt totaltlurad två gånger i min jakt på ny dator. Jag har just nu en sunkig dator från 2015. Egentligen så är det inget fysiskt fel på den, den funkar fantastisk och är snabb och smidig, men största problemet är att den inte längre kan ta emot uppdateringar den som på en ”dödscykel” på väg mot att inte kunna använda appar som olika webbläsare över huvud taget. Jag har försökt kika på begagnade datorer då det är billigare, och då har min pappa sagt att jag ABSOLUT ska ha en dator med 16 GB RAM-minne, vilket tydligen ska vara mycket bättre när det kommer till datorns prestanda (jag har faktiskt ingen aning). Då jag litar på min pappas ord så är det då det jag har letat efter. Först köpte jag en via Blocket, som tur är med Köpskydd vilket gav mig chansen att inspektera varan innan jag godkände den. Jag öppnar datorn, och går snabbt in i inställningarna: 8 GB RAM. Trots att annonsen tydligt uttryckt att den ska ha 16 GB. För dig som inte har sån superkoll på prisskillnaden av en Mac med 8 GB RAM och 16 GB RAM så kan jag säga att det kanske skiljer dryga 2500-3000 kr på dessa två modeller. Jag skickade ett meddelande till denna 18-åriga kille om att datorn inte överensstämmer och att jag måste skicka tillbaka den. Jag måste ändå säga, trots att han nog inte var så glad att han inte får sin saftiga peng för datorn så tog han det ändå bra och gick med på en retur utan problem. Nu inväntar vi bara att Blocket ska ordna så han faktiskt kan hämta ut varan igen hos honom. Har verkligen tappat helt förtroendet för Blocket i denna transaktion. Varit ENORMT strul för oss med leveransen. Bara min leverans tog 6 arbetsdagar, sen tog Blocket 5 dagar att svara när vi kommit överens om retur, och nu har det gått ytterligare 6 arbetsdagar att skicka tillbaka produkten, sen kommer det väll ta ytterligare 3 arbetsdagar för mig att faktiskt få tillbaka pengarna. Inget jag rekommenderar i alla fall….. Nu hade jag i alla fall beställt en från Refurbed, ändå ett etablerat företag som säljer begagnade datorer. Det var faktiskt min pappa som rekommenderade. Den här datorn var lite dyrare än den från Blocket, men jag tyckte ändå att det var ett helt värdigt pris för produkten. Jag får hem datorn relativt snabbt, skapar ett konto, kollar inställningarna, och så ser jag det: 8 GB. Nämen asså jag ville nästan gråta. Jag hör av mig DIREKT till de som skickat datorn och skriver något i form av: ”Jag vill antingen har tillbaka mina 3000 kr som speglar det verkliga priset för en dator med 8 GB RAM, eller så vill jag få skicka tillbaka den.”. Varpå jag får svaret: ”Vi kan erbjuda 20 euro rabatt eller gratis returfraktsedel.”. Nämen ursäkta mig…. 20 EURO?!!!! 200 spänn?! Sluta skratta rätt i mitt ansikte. Gissa två gånger vilket av deras alternativ jag körde på? Så nu ska man återigen packa igen en dator man PRECIS fått och sitta och rulla tummarna tills pengarna återvänder till kontot. Jag ville verkligen bara gråta. Tack gode gud att jag båda gånger sett till att det finns säkerhetsåtgärder så jag faktiskt kan lämna tillbaka de, men tänk på alla andra stackare som inte har någon form av kunskap om datorer och onlineförsäljning och verkligen tagit för givet att de får det de beställt…. Nu har i alla fall pappa tagit på sig uppdraget att hitta en genuin 16 GB RAM:s dator till ett rimligt pris. Vilket är bra, för jag har kommit till ögonblicket där jag nu är redo att lägga pengen på en helt helt ny bara för att få slippa lurendrejare…. Om du någonsin säljer något online, skriv snälla bara vad det är, det gör det så mycket enklare för oss båda. Men du är ju faktiskt min läsare, så du är absolut en trovärdig individ! 😉
Mina andra event för veckan kan bli lite långdraget att gå igenom på djupet, men kan säga att födelsedagsfirandet var mycket trevligt. Fick så mycket god mat så jag var tvungen att knäppa upp översta knappen på byxan när vi satt i soffan sen. Och fikan idag med gammal vän var så trevligt. Man tänker att inte allt så mycket har hänt sedan man sågs, och ändå är det som att hela ens värld är som ny. Det har gått närmare 3 år sen vi två sågs, och vi satt nästan 2 timmar och bara babblade och babblade om saker som skett, saker vi lärt oss, människor vi känt, människor vi lämnat bakom oss. Så uppfriskande, och så många minnen man glömt bort på så kort tid! För mig är det viktigt att leva i nuet, man ska inte älta på det som skett eller det som ska hända. Men det är för mig också viktigt att veta vart man kommer ifrån, vilka eller vad som gjort dig till den du är och vara tacksam för ens förflutna, det är ju faktiskt tack vare det som du är så pass fantastisk som du är idag.
Nu är det snart läggdags för mig här. Imorgon blir en helt ointressant dag (så vett som jag vet) fyllt av kurslitteratursläsning och möjligen övande av grammatik och språk.
Tills nästa gång,
Din käraste,My Tilde