Identitetskris & Flocken till Bussen 

Hej hej,

Nu sitter vi här igen. Det här blir nog ett av mina första morgoninlägg, det är ju roligt! Jag måste tyvärr medge att jag gett in till min identitetskris återigen. Är det något utmaning jag har haft under mitt liv så är det kampen mot min hårfärg. Jag är en av de människor som känner att de föds med HELT fel hårfärg. Jag är naturligt mellanblond, och jag måste vara ärlig och säga att det på mig är den absolut tråååkigaste hårfärg jag kunde ha födds med…. Jag hade nog älskat min hårfärg om jag såg annorlunda ut, om jag kanske hade sådana där vackra blå ögon, eller ögonbryn som matchade, men jag har varken eller. Jag har melerade ögon med tyngd på det bruna, och mörka ögonbryn. Så när jag har min naturliga hårfärg, ser det ut som att jag misslyckats med att måla ögonbrynen i samma färg. Jag har därför sedan jag var gammal nog för mina föräldrar, färgat mitt hår till diverse färger. När jag första fick börja färga då var det bara topparna jag fick färga, då blev det oftast någon stark färg som turkos eller blå.  Sen när jag blev gammal nog för att få färga hela då började med diskret brun, sen lite mer extrem mörkbrun, sen testade jag bleka hemma. En händelse jag helst bara vill glömma. Sen la jag på röd färg över det som fick mig att se ut mot vad som bara kan beskrivas som Ariel från Lilla Sjöjungfrun. Sen la vi brunt på det så att jag fick en häftigt mörkröd färg. Sen gick jag tillbaka till mörkbrunt, nästintill svart, sen gick jag till salong och fick de att färga en ljusare ”ginger”, betydligt närmare till min naturliga. Sen dess så hade jag faktiskt inte färgat någonting. Främst som slutade jag för att det var dyrt men också för att jag hade lyckats totalt förstöra mitt hår. Jag brukade ha väldigt tjockt och fint hår med stökiga lockar. Nu var det tunt och platt på huvudet. Så jag sa, nej nu låter vi det växa ut. Jag kom också på att det kan vara bra om jag ska vara en förebild till min systerdotter. Att man ska älska sig själv för den man är, då kan det vara bra att ha sin naturliga hårfärg, och det har gått så bra, tills igår….  Jag stod och tittade i spegeln och såg den fula utväxt som vuxit fram, och de koppartoner som jag så tröttnat på i topparna. Jag öppnade badrumsskåpet, och såg att jag faktiskt hade kvar en låda av ljus kastanjebrun hårfärg. Det blev som en förtrollning, jag kunde inte hejda mig. Helt plötsligt var huvudet täckt i färgen och jag satt och vänta på att få tvätta ut det. När jag väl hade sköljt ut det och torkat håret var det som jag äntligen såg mig själv igen för första gången sen den där första helfärgningen av mitt hår. Jag tror att jag egentligen föds till att vara brunhårig men råkat fått fel färg-gen från päronen. Jag uppmuntrar inte människor att börja färga sitt hår redan som barn. Jag håller nog med mina föräldrar att man borde ge sitt hår en ärlig chans i livet, det ändras just också oftast med tiden, men jag tycker inte heller att man borde döma de som färgar sig hår regelbundet. Hår har en sån sjuk påverkan på ens självkänsla och självälskan. Jag känner mig inte ”normal” med mitt naturliga, det är först när jag mörknar det lite, bara en nyans eller två som jag känner mig som mitt riktiga jag. Men nog om denna hårkris. Jag måste bara få berätta för er om dagens shock….

Jag stod och väntade på min buss imorse. Jag kan börja med att förklara att jag redan hade haft en dålig start på morgonen. Jag hade planerat en resa där det var 8 minuter till byte. Först så tänkte jag att ”åh det där kan bli tajt”, sen tänkte jag ”det där kan bli jätte tajt” för mitt tillit till SL-traffiken har lyckats sjunka till absolut noll. Jag planerade därför att ta bussen innan utifall min första buss faktiskt skulle vara sen. Så idag då, jag stod på busstationen 5 minuter innan planerad avgång. Lite roligt nog, på väg till stationen så kommer faktiskt en annan buss som inte går till samma slutstation men som jag också hade kunnat ta. Fast jag bestämde mig för att inte springa för jag kände, klockan är tidigt, jag har ingen ork och min buss kommer ju ändå om 5 minuter så det är ju lugnt. 5 minuter går, och min buss har inte kommit… 5 minuter till går och min buss har fortfarande inte kommit. Jag räknar snabbt i mitt huvud och inser att om bussen kommer nu så har jag ändå 2 minuter på mig, det är tajt med görbart. Men bussen kommer inte. 3 minuter senare kommer bussen, och jag tänker att om han nu sätter gasen i botten så kanske jag faktiskt kan lyckas hinna! Jag vet inte om jag gjort något mot Gud, men snacka om att jag kände att något jobbade emot mig. Tro du inte att varenda lysa som existerade på vår väg skulle bli röd så fort vi kom körandes? Jag ser klockan ticka förbi, vi står vid stationen innan slut station och vi har 1.5 minut tills min nästa buss går, och har vi tur så kan vi hinna till nästa station på 1 minut. Vi fastnar vid ännu ett rödljus och hjärtat slår hårdare. Vi kommer in på sista högersvängen, och där står min nästa buss… Vid lyset, och ska just svänga vänster. Jag har PRECIS missat den…. Nu hade jag ju faktiskt planerat för det här, det var ju därför jag tog en tidigare buss men snacka om att det kändes som ett hånskratt från osynliga krafter. Men jag hade ju äntligen kommit fram till slutstationen. Jag strosar bort till avgångsplatsen för min buss där jag och 2 andra människor står.  Vi står inte i en sån strikt kö, men man står ändå runt bussentrén i väntan på. Det är 15 minuter till nästa buss, och det kommer fler och fler människor. Helt plötsligt kommer en människa och tränger sig in jämsides oss, man slänger en liten oimponerad blick, sen kommer en till som går direkt längst fram och man tänker liksom ”var är respekten?”. Man skulle ju aldrig säga det högt, i alla fall inte jag, jag skulle dö av skam, så man kör passiva blicka istället. När 15 minuter gått så är man bara som en klump med ingen uppenbar ordning, men jag som stått som en av de tredje första har väldig koll på vilka som ska gå in efter mig. Bussen dyker upp ca 2 minuter innan avgångstid, och jag tror aldrig jag sett människor bete sig så mycket som djur. Jag kliver snabbt fram mot dörren, men så är det som folk nästan försöker armbåga sig in för att snabbare komma in. Jag lyckas faktiskt ta mig fram i kön där jag stod från början, och såg då till att inte låta en tjej som trängt sig fram komma in framför mig. Då ger hon mig en blick som att JAG har trängt mig. Barnsligt? Ja kanske det, men är det något jag har vuxit upp med i Sverige så är det att köa, och i en kö trängs man banne mig inte. Vad tycker du om att tränga sig i busskön? Brukar du försöka hindra trängslarna eller är du den som brukar hoppa in framför i kön? 

Nu ska jag in på tre timmars värt av föreläsning för att sen sitta och panikskriva en uppgift som ska in ikväll. Önska mig lycka till kära du. 

Tills nästa gång,

Din Käraste,

My Tilde